Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

33. I BADET

Badvattnet i den stora träbaljan var varmt och skönt. På ett avstånd, som jag lätt nådde med ena handen, låg en tvål och en stor varm handduk. Även här sprakade en eld gemytligt i eldstaden.
Eftersom det var så kallt ute hade jag satt upp håret på huvudet. Det tog för lång tid att torka, så tvätt av håret fick vänta till en annan dag.

Fönsterluckorna av åldrat trä var stängda. Det enda rummet, som tvättstugan utgjordes av, lystes upp av oljelampor i sina hållare på de grova stenväggarna.

Esben stod demonstrativt med ryggen mot mig och tittade ut genom fönstret på den stängda fönsterluckan. Det såg nästan lite komiskt ut. Han verkade inte lika bekväm med den omvända situationen, att det nu var jag som var avklädd och han hade kläder på sig. Jag tvivlade på att han skulle se någonting i det mörka vattnet i träbaljan, men avstod från att påpeka det.

Min plan fungerade såtillvida att Esbens närvaro hindrade mig från att tänka på en massa saker som jag inte orkade tänka på just nu. Jag sneglade bort mot hans breda rygg och önskade att jag kunde se vilket uttryck han hade i ansiktet. Esben hade bytt om till den lila tunikan för högtidliga tillfällen och jag visste att det låg en i samma färg till mig och väntade på en av bänkarna.

"Esben, kan du inte berätta någonting?", bad jag.

"Vad vill du att jag ska berätta?"

Det gick inte att utläsa någonting ur tonfallet.


"Vad som helst, det känns som att jag har gått miste om en hel del."


"Ja... mest spännande är kanske anledningen till att kung Jalpesh drog tillbaks sina styrkor."

Esben gjorde en kort paus,

"... som du vet hade Jalpesh rustat för det här kriget länge, ända sedan kriget mot den Stora östra skogen tog slut. Mycket av det bästa virket från skogen gjorde han krigsskepp utav. Det var till havs som han hade sitt stora övertag. Även om Jalpesh markstyrkor, som mötte oss söderifrån vid gränsen till de Nordliga kungadömena, var långt fler till antalet än våra. Hans plan hade varit att göra processen kort och landsätta styrkor bakom vår linje och anfalla oss i ryggen. Kung Aguistins flotta hade inte mycket att sätta emot Jalpesh, men gjorde sig ändå beredda på sitt yttersta, och seglade ut för att möta fiendeskeppen.

Precis innan skeppen kom inom räckvidd för varandra blev det oroligt på Jalpesh många skepp. Ingen vet säkert vad som hände, men mycket tyder på att någon liten rest av den själ träden hade haft fortfarande fanns kvar i virket, och de ville inte hjälpa Jalpesh i hans krig.

Allt det trä som tagit månader, ibland år, för skeppsbyggarna att böja och få till rätt form på, rätade nu på sig igen. Det blev ett öronbedövande gnisslande och gnekande när plugg och spik for all världens väg. Snabbt tog de stora krigsskeppen in vatten och sjönk mot havets botten. Några soldater i livbåtar blev allt som kung Aguistins flotta behövde hantera."

Jag var inte säker, men jag tyckte att Esben skrattade. Hans ord sjönk in och mina tankar fogade samman olika bitar.

"Maayans uppgift."


"Vad?", undrade Esben.


"Maayan, en av De äldsta, sa att hon hade en uppgift till havs. Sedan sa Kanoni, en annan av De äldsta, att Maayans uppgift inte visste någonting om havet. Jag förstod inte vad de menade då. Nu tror jag att jag förstår."

"Hur var det då?" Esben lät nyfiken.

"Maayans uppgift var att påminna plankorna och träet i båtarna om att de en gång varit en stor stolt skog och att de inte ville tjäna som verktyg åt kung Jalpesh."

Esben nickade eftertänksamt, han tog ett andetag och fortsatte sedan att berätta.

"Kung Jalpesh var inte med till sjöss. Han hade gjort sig ett eget tältläger bakom sina stridande män. På betryggande avstånd från otrevligheterna vid stridslinjen. Man skulle kunna tro att han blivit bekväm på äldre dar. Två av dina systrar, båda döttrar till fader Holt, kom till vårt läger fullt stridsklädda i enlighet med hur trädälvornas krigare brukade se ut."

"Hazel och Ilana?"

"Hur visste du det?"

Jag slöt ögonen, "då kom de i alla fall".

Esben tystnade, men fortsatte sedan,

"Ja... fader Holt fick tag i dem och övertygade dem om att inte ge sig in i striden. I stället förberedde de att spela kung Jalpesh ett spratt. På natten gav de sig iväg och låtsades vara spöken från hans förflutna. De gjorde sitt jobb väl och tog sig ända in i tältet där kung Jalpesh sov. Systrarna kunde lika gärna ha dödat kungen, men det som de gjorde var så mycket bättre.

Hade Jalpesh bragts om livet är risken stor att någon av hans söner fortsatt den militära offensiven. Nu terroriserade trädälvorna Jalpesh natt efter natt och drev honom till bristningsgränsen av vad hans nerver klarade av. Han trodde på fullaste allvar att de var osaliga andar efter de 'häxor' han dödat. Droppen som fick bägaren att rinna över var sedan när beskedet kom om att hela hans flotta sjunkit, på grund av att plankorna rätat ut sig. Det tog ett tag för den informationen att nå fram, eftersom det inte fanns några överlevande från Jalpesh sida som kunde föra fram budskapet. Kung Jalpesh drog tillbaka sina styrkor och jag tror inte att han gör några nya landerövringsförsök under sin livstid. Må han leva länge."

Jag hade lyssnat intensivt till Esbens mörka melodiska röst, det var så mycket jag hade missat. Nu tittade jag på mina fingrar, de var alldeles vita och skrynkliga efter att ha varit länge i badvattnet, som heller inte var lika varmt längre. Det var dags att ta tag i verkligheten och försöka göra några prydliga flätor av mitt hår, som för tillfället lämnade mycket övrigt att önska. Jag vände mig mot Esbens rygg.

"Du får berätta mer senare. Nu måste jag försöka göra mig presentabel."

Det lät som om han log.


"Ja, jag kan berätta mer senare."