Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

14. LANDSVÄGEN (del 2)

Jag kände mig lätt omtumlad. Chocken, av att nästan blivit upptäckt av en av Jalpesh män och sedan antastad av en bonde, började släppa.

Det osannolika i att bonden skulle känna Egor, avslöjandet om att Egor väntade på mig för att gifta sig och att jag troligen hade Esben en bit framför mig, var mycket att ta in på en gång. Jag hoppades att Esben hade tagit ur Egor villfarelsen om giftermålet, om de nu hade pratat om det. Egor var nu alltså ytterligare en som skulle riskera sitt liv i kriget. Jag hade inte sett honom sen den där dagen på marknaden för så länge sedan. På något vis kändes det tungt. Egor var bara en bonde, inte en skolad och tränad soldat som Esben.

Jag hoppades innerligt att Alec inte skulle höra talas om den här episoden och uppfatta den på fel sätt, men det fanns ingenting jag kunde göra åt det nu. Jag hoppades att jag i sådant fall skulle få en chans att förklara mig. Tvivlet började gnaga, hade det verkligen varit det bästa sättet att hantera situationen på?

Nästa tanke var att Esben tydligen färdades fritt kring landsbygden. Varför var det bara jag som blev hindrad från att träffa honom? Nu fanns han där någonstans framför mig och jag hade inte längre någon med mig som övervakade vad jag gjorde. Jag ville träffa Esben och ta reda på vad allt rörde sig om. Jag var helt övertygad om att han inte var farlig för mig. Nästa gång, tänkte jag, ska jag inte smyga mig på honom, utan se till att han känner igen mig. Han kommer inte att göra mig illa. Jag var helt säker.

När trafiken började sina fram på förmiddagen klev jag av vägen in i en lämplig dunge med träd och tog fram burken med skofett. Det luktade lite som båtarna i hamnen. Jag tog en liten klick och gned in den i ansiktet, på halsen, händerna och underarmarna. Jag hade ingen spegel, så jag hoppades att resultatet blev tillräckligt bra. När jag ändå höll på tog jag och fördelade pengarna från läderpungen lite varstans, i olika klädesplagg, i stövlarna, i ränseln och några mynt fick vara kvar.

Mat hade jag med mig från slottsköket. Jag bröt en bit bröd och drack lite vatten, sedan såg jag mig om efter växter som gick att äta och hittade några blad ängssyra. På så vis kunde jag dryga ut det jag hade med mig. Jag fick gräva lite för att få upp några rötter från hundkex och kardborre och blev jordig om händerna, men det brydde jag mig inte om. Troligen var det bättre ju smutsigare jag var.

Jag filosoferade över skillnaden, som fader Holt berättat, att människor gärna kokar sin mat som rotfrukter och annat, medan trädälvor inte verkar behöva det på samma sätt. Fader Holt trodde att det berodde på någon skillnad i hur magen fungerade.

Jag fortsatte att rida på Brunte resten av eftermiddagen, med huvan neddragen långt över ögonen. Vägen kantades av åkrar, fält och hagar. Ibland passerade den genom en by och ibland förbi någon större gård, som låg i ensamt majestät. Jag hälsade på folk som jag mötte med en lätt nick. Det var ingen som besvärade mig med några frågor. Jag ansträngde mig extra för att sitta lite hopsjunken i sadeln. Jag önskade att jag hade haft en flöjt med mig, av den typen som Ceiran brukade spela på. Nu fick jag nöja mig med att vissla istället och det lät inte lika bra.

Mot slutet av dagen kändes mina bakre regioner som ett enda stort blåmärke och jag hade skavsår på insidan av låren. Hela det här uppdraget kändes inte så roligt längre. Jag satt av hästen och fortsatte att gå en bra bit in på den ljusa sommarnatten.

När vägen passerade genom ett mindre skogsparti började jag se mig om efter en lämplig rastplats. En å skar igenom landskapet och där den korsade vägen fanns en gammal välvd stenbro. Det kunde inte ha varit bättre. Möjligen skulle jag hellre ha klättrat upp i ett träd, men då hade jag ändå behövt ett ställe att göra av Brunte på. Där under, vid fästet för bron, fanns det plats för både mig och Brunte utom synhåll för förbipasserande på vägen. En strand med torra kullerstenar. Det verkade som att vattennivån var betydligt lägre än normalt. Jag orkade inte bekymra mig över det, utan kurade ihop mig till en boll inne i manteln och somnade.

Jag sov en bra bit in på nästa dag. Jag måste ha varit betydligt tröttare än vad jag hade insett igår. Brunte hittade gräs och vi kunde båda dricka oss otörstiga i ån. Där växte även kärleksört, som jag kunde äta både de tjocka bladen och roten på.

Jag stannade under bron hela dagen, såg om de ytliga skavsåren med hjälp av de torkade örterna i trälådan och funderade. Kunde det fungera att lämna meddelanden till andra trädälvor, som bara de kunde uppfatta?

När solen stod i nordväst ledde jag upp Brunte på vägen igen.

Det var inte så svårt att hitta speciella träd. Jag kände instinktivt på mig vilka träd som skulle dra till sig andra trädälvors intresse. Första delen visste jag skulle fungera. Andra trädälvor skulle definitivt uppfatta att jag varit vid trädet. Det jag inte visste var om trädet i efterhand kunde förmedla mina tankar. Jag önskade att jag hade haft någon att fråga. Hur det än var, så måste jag försöka. Jag hoppades innerligt att det skulle fungera. Hur skulle jag annars bära mig åt?

Jag fortsatte vägen framåt. Nu när jag gjort mitt yttersta för att kamouflera mig, kändes det som att det inte behövdes. Jag såg inga er av kung Jalpesh handelsresande. Det fanns inga mål eller sträckor som jag skulle avverka, vilket gjorde att jag stannade när jag hittade lämpliga ställen. Efterhand som skavsåren läkte red jag längre sträckor och blev hela tiden säkrare i sadeln. Oftast föredrog jag att vila under dagarna och ta mig fram längs vägen under de ljusa försommarnätterna. Det började bli ganska långtråkigt. Landskapet förändrades inte mycket.

När jag red på natten kunde jag dra svärden och öva mot påhittade motståndare. Brunte gick stadigt framåt i sin makliga lunk. Jag provade att hålla balansen samtidigt som jag stod på sadeln. Efterhand gick även det riktigt bra. Nästa steg var att träna på att göra svärdsformerna stående på hästens rygg. Det höll på att sluta illa en gång när jag reflexmässigt flyttade fötterna som jag skulle ha gjort på marken. Nätterna gick i alla fall fortare när jag hade någonting att koncentrera mig på.

Jag hade samma kläder på mig dag som natt. Ibland bättrade jag på utseendet något med lite skofett, även om det snart inte behövdes med all smuts. Jag hyste inga illusioner om att jag luktade gott och skrattade åt tanken på att någon som jag kände skulle få syn på mig nu. Kläderna och manteln hade en diffus färg av damm och håret klumpade ihop sig i långa korvar.

Jag hade inga borstar med mig för att rykta Brunte och han såg snart lika tovig ut som jag gjorde.