Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

10. HELENAS ASKCEREMONI

Dagen för askceremonin började närma sig kvällen. Solen sänkte sig inåt landet. De flesta hade, av respekt till Helena, valt att sätta på sig högtidskläder i mörkt blå färger. En och annan bar den kungligt gröna färgen. Fader Holt, fader Qandil och Alec hade fått låna mörkblå jackor, alla med dubbla rader av silverknappar framtill. Det slog mig att det var första gången som jag såg någon av dem i någonting annat än tunikor.

Helenas sömmerska hade sytt om Helenas förlovningsklänning så att den skulle passa mig. Hon hade envisats med att Helena skulle ha velat att jag skulle bära den. Jag var inte lika övertygad. Tyget med guldbroderier såg ut som en natthimmel beströdd med stjärnor. Jag mindes hur vacker jag hade tyckt att klänningen var när Helena bar den. Min spjälade arm förtog en del av intrycket, men jag hade haft min bruna lånetunika och Helenas omsydda förlovningsklänning att välja på. Hur mycket jag än önskade att jag hade valt tunikan, så hade jag låtit mig övertalas att ta klänningen.

Nu stod jag mest och önskade att jag var osynlig. En fåfäng förhoppning. Jag, Alec, fader Holt, fader Qandil och fader Meinolf stod på ett uppbyggt podium på piren i hamnen, snett bakom kungafamiljen.

Esben hade på egen begäran följt med båten ut, som skulle sjösätta Helenas aska. Jag önskade innerligt att han inte skulle se att jag hade Helenas förlovningsklänning på mig.

Kajen och hela hamnen var till bredden fylld med folk som ville se en skymt av prinsessans sista färd och kanske även få titta på kungafamiljen. Det gjorde att jag stod i många människors blickfång. Ändå lät jag tanken på att ta av mig klänningen och stå i bara underkläderna passera inte bara en utan två och kanske tre gånger också. Till slut fick jag göra en kraftansträngning och flytta fokus från mig själv. Det var inget bra tillfälle att stå och gräma sig över sina egna dåliga val. Jag tittade försiktigt mot kungafamiljen framför mig.

Drottningen stod rakryggad, hennes ansikte var beslöjat, så inga känslouttryck avslöjades. Bredvid henne stod Benjamen med hårt ansikte och armen beskyddande om den yngre systerns smala axlar. Lovelle utstrålade en frid, som om det som nu hände hade varit förutbestämt under lång tid. Luigi stod också rakryggad och sammanbiten. Jag misstänkte att Luigis känslor gentemot Helena var blandade, precis som mot resten av familjen. Jag sneglade försiktig mot kungen. Det syntes att han ansträngde sig för att stå lika rakryggad som de övriga, han var grå i ansiktet och ögonen tycktes titta fram från någonstans långt borta.

Fader Holt skakade på huvudet,

"Jag försökte varna honom."

"Varna vem?", undrade jag.

Den gamle mannen tittade på mig som om han vaknat upp ur sina grubblerier och sa skarpt med dämpat tonfall,

"Det har du inget med att göra."


Trots våra meningsskiljaktigheter senaste tiden var jag inte van att han tilltalade mig så burdust och kände mig sårad. Var han fortfarande arg för att jag flugit iväg på Kilya? Jag förstod inte. Fader Holt brukade inte bli arg på mig, oavsett vad det var jag hade gjort.

Fader Qandil höjde ett varnande ögonbryn. Jag kände Alecs hand mot mitt ryggslut, som för att lugna mig. Fader Holt var den som skulle behöva bli lugnad, hann jag tänka.

Den förgyllda båten som förde ut askan på havet hade stannat och kastat ankar. Jag tyckte mig urskilja Esben bland andra män klädda i mörkblått, men jag var inte säker.

Med yttersta försiktighet sjösattes en liten båt av mörkt trä, en miniatyr av ett riktigt skepp. Mitt på båten stod ett skrin i grönt silver innehållandes Helenas aska. Den nedgående solens sneda strålar reflekterades i silvret och fick skrinet att lysa.

Det var som om hela den församlade folkskaran höll andan. Stjärnprästernas kör stod längst ut på piren, för kvällen iförda mörkblåa kåpor av finaste siden, och sjöng den urgamla hymnen för färden till andra sidan. De hade huvorna långt ner över ansiktet så att nästan bara käklinjen syntes.

En lätt frånlandsvind förde den lilla båten med skrinet längre och längre bort, men det var snarare sången, än vinden, som fick mig att rysa. De gamla klangerna hade något ödesmättat över sig, något slutgiltigt som sträckte sig längre bort än vad som var riktigt greppbart.

Med solen som gick ner bakom ryggen på oss, så kunde vi se hur några svaga stjärnor framträdde ute till havs. Lagom i tid för att välkomna Helena till andra sidan. Nu hade hon återförenats med stjärnorna. Jag kände klangen från stjärnorna och hur den förenades med människornas hymn. En Arkin Zain, en av de stjärnorna utvalda, hade återvänt.

Kunde detta verkligen vara stjärnornas vilja? Jag hade svårt att tro det.

Länge stod vi så, långt efter det att den lilla träbåten med skrinet försvunnit ur sikte. Den förgyllda båten återvände till land. Jag lyckades inte se vart Esben tog vägen.

En kortege av vagnar väntade på att få föra kungafamiljen och deras nära gäster tillbaks till slottet. Esben återfanns inte bland de som tog plats i vagnarna.

Efter det var Esben som uppslukad av jorden, han stod inte att finna någonstans. Ryktena om krigets annalkande surrade allt tätare, som en uppretad bisvärm. Förberedelserna blev mer handgripliga. Folk för flyttades och vapenskrammel hördes lite varstans. Även böndernas smedjor arbetade dag som natt med att smida nya svärd och spetsar till spjut och pilar. Det började gå upp för folk att kriget som alla pratat om så länge snart skulle bli verklighet, det såg inte längre ut att kunna undvikas. I sådant fall krävdes ett mindre mirakel.

Alec skulle skickas iväg till Storahedslägret tillsammans med många andra. Alla män i vapenför ålder skulle in i armén. Jag hade halvt på skämt och halvt på allvar försökt hävda att Alec hade en mycket viktig arbetsuppgift som min vakt och inte kunde för flyttas från det uppdraget. Utan Esbens närvaro att skydda mig mot hade argumentet fallit platt.

Jag klamrade mig fast vid Alec så länge jag kunde, jag ville för alltid pränta in hur hans kropp kändes mot min. Hur ljudet av hans hjärta lät och hur bröstkorgen rörde sig när han andades. Från långt tillbaka i tiden hörde jag Esbens röst "Kel, folk blir skadade och dör i krig." För mitt inre kunde jag höra min egen barnröst svara "Då vill jag inte att du ska kriga heller. Jag vill inte att du ska bli skadad."

Esben var redan borta och jag kände att orden aldrig varit sannare. Jag ville inte ha ett krig, jag ville inte att folk skulle bli skadade och dö. Jag ville inte förlora Alec. Det var för mycket att uthärda att se honom ge sig av. Jag höll honom fast, tätt intill mig, på ett sätt som förnuftet inte gick att resonera med. Alec höll om mig lika hårt och viskade tröstande ord ner i mitt hår.

"Allt kommer att bli bra. Jag ska bara till Storahedslägret nu och kriget har inte börjat än."

Jag sög i mig ljudet av hans röst som en törstande dricker vatten. Han fortsatte att prata och lugnade mig. Till slut fick han mig att släppa taget, men redan när han gick ångrade jag mig. Min Alec, när skulle jag få se honom igen?