Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

15. CASIA (del 1)

Jag hade startat, för mig tidigt, och det hade varit oroväckande lugnt senare delen av eftermiddagen. Fåglarna hade tystnat, inte en vindpust och inte en rörelse i bladen.

Alla djur verkade hålla sig undan. Inte ens flugorna var framme längre. Luften var så tjock att den nästan gick att ta på. Den elektriska laddningen fick håret på armarna och i nacken att resa sig. Brunte, som aldrig verkade hetsa upp sig över någonting, klippte med öronen och tog nervösa extra steg.

En lila skugga tornade upp sig vid horisonten. Dagsljuset färgades gult och mullrandet av åska hördes, om än avlägset. Jag red för att komma fram till skogsbrynet, avståndet minskade långsammare än vad jag hade räknat med. Snart skulle vi i alla fall vara där.

Skogen skulle förhoppningsvis erbjuda mer skydd mot ovädret, än det öppna landskapet med sina åkrar och fält. Jag manade på gamla Brunte, som för en gångs skull verkade villig att öka steglängden. Molnen skulle snart vara över oss, de var tunga och stålgrå och släppte knappt inte igenom något solljus.

Plötsligt började det rassla i löven på asparna som kantade vägen, de varslade om regn. En kylig vindpust var det första som träffade mig, känslan var att nu äntligen, nu skulle luften rensas. Samtidigt som vi red in mellan stora granar träffades vi av tunga kalla regndroppar. Vinden ökade i styrka och jag svepte manteln tätare omkring mig. Det blev mörkt, som om natten kommit extra tidigt. Snart blåste det ännu mer och blixtarna ljungade över himlen. Åskan var öronbedövande och stackars Brunte hoppade högt mer än en gång. Regnet piskade och jag var glad över det lilla skydd som granskogen ändå utgjorde. Det hade inte varit roligt att vara kvar ute på de öppna fälten.

Jag visste inte hur jag skulle lugna min stackars häst, som rullade med ögonen och på ett otäckt sätt visade för stor del av ögonvitan. Bruntes krumbuktsprång när åskan brakade lös hade inte kastat mig ur sadeln än, men jag visste inte hur länge vi skulle orka. Ovädret såg ut att kunna fortsätta hela natten.

Där, mellan granarna, på sidan av vägen låg en mindre gård. Jag såg den inte förrän vi var nästan framme. Den var knuttimrad av tjocka stockar och träet var mörkt av ålder.

I öppningen in till portlidret satt en liten lampa vars låga flämtade trots kupan av glas. Bredvid lampan hängde en träskylt i sina järnbeslag och gnisslade när den svängde fram och tillbaka. Det var svårt att läsa texten på skylten i det dunkla ljuset, men jag tyckte mig uttyda "Springande Älgen". Troligen ett värdshus. Konstigt att det inte hade legat mer synligt i skogsbrynet. Jag orkade inte fundera mer på det, just nu kändes värdshuset som en skänk från stjärnorna. Ett sådant avsides ställe kanske var van vid att underliga typer passerade, kanske skulle de inte ställa så många frågor till mig.

Fönstren utåt vägen var små, det var nog stallbyggnaden. Brunte skulle i alla fall få stå torrt över natten och mumsa på gott hö.

När vi red in genom portlidret slog regnet om till hagel. Det var skönt att undkomma de vassa isbitarna. Genast dök en pojke upp framför oss, han gav Brunte en granskande blick.

"Det var mig ett magert skrälle. Kan du betala för honom?"

Jag gav pojken en kopparpeng och han verkade nöjd med betalningen. Utan vidare omsvep ledde pojken in Brunte i stallet och jag tog sats för att korsa gårdsplanen mot huvudbyggnaden.

Mitt på gårdsplanen stod vårdträdet, en gammal lönn. Under normala förhållanden skulle jag ha stannat och lagt handen mot trädets bark, men med vassa isbitar piskandes i luften så fick sådana saker vänta tills senare. Ljuset strömmade ut ur fönstren och lovade skydd mot vädrets makter.

Jag stängde den tunga trädörren omsorgsfullt bakom mig. Jag behöll manteln på och huvan uppfälld. De blöta kläderna skulle snart torka av rumsvärmen. Jag visste att jag inte behövde bekymra mig över lungsjuka på samma sätt som människor. De kalla blöta kläderna var obehagliga, inte mer. Jag försökte ta in vad det var för ett slags ställe jag kommit till.

Rummet var upplyst av oljelampor och haglet smattrade mot glaset i de små blyinfattade fönsterrutorna. Ett antal bord och bänkar av stockar kluvna på mitten, stod utan synbar ordning på golvet. En ung kvinna ställde fram mat på bordet framför två skäggiga karlar. Sedan försvann hon genom en av de dörrar som ledde från rummet. Där bredvid var en trapp som ledde upp till husets övervåning.

Jag satte mig vid bordet bakom männen och tittade under kanten på huvan när kvinnan kom tillbaka med två fulla ölsejdlar. Hon hade en nätt kroppsbyggnad och var slående vacker med långt svart hår och gräddfärgad hy. Klänningen var enkel med ett förkläde framtill. Ölsejdlarna landade på bordet med en duns. Kvinnan vände sig mot mig,

"Vad önskas det här då?" 


Jag hajade till. Hennes högra ansiktshalva var helt deformerat av ett ärr som löpte från pannan, precis förbi ögat, ner över kinden och slutade på hakan. Det var inte snyggt läkt och skrynklade ihop den delen av ansiktet. Även om ärret hade missat ögat precis, måste det ändå ha blivit skadat, för irisen var vit och oseende. Det friska ögat, mörkbrunt och inramat med tjocka mörka ögonfransar, såg stadigt på mig. Jag kände mig illa till mods och försökte göra rösten så grov som möjligt och sa bara "mat", samtidigt som jag la upp ett par mynt på bordet. Kvinnan ryckte bara nonchalant på axlarna, tog pengarna och försvann in genom dörren bredvid trappan. Hon verkade inte intresserad av att fråga något mer och jag var inte speciellt bekymrad över vad för slags mat de skulle servera, det mesta skulle fungera bra för min del.

Mina tankar var kvar hos kvinnan. Hur hade hon fått en sådan skada? Såret måste verkligen ha varit fult, med tanke på hur ärret såg ut.

Med ett halvt öra lyssnade jag på männen som satt vid bordet bredvid. Den ena med ett stort rödburrigt skägg, hade skum från ölet i mustaschen.

"Det är mycket rörelse på björnarna i år, jag har sett era stycken."

Mannen med det svarta skägget viftade med sin ölsejdel.

"Ja, det verkar oroligt, nog brukar de hålla sig till sina revir annars."


Jag tittade ner i bordet för att männen inte skulle upptäcka att jag lyssnade. De fortsatte att prata utan någon notis om mig.

"Ensamma hannar kan ju gå långt, men nu verkar honorna lämna sina områden också."

"Du vet Conner, han gick på en björn, det slutade inte bra. Björnen slutade inte bita förrän han knäckt nacken på honom."

"Stackars sate, skål för honom!"

"Skål!"

Männen tystnade, de drack och begrundade Conners öde. Sedan föll samtalsämnet in på ovädret igen, att de inte upplevt något liknade på de senaste åren, ja kanske inte ens de senaste tio åren.

Jag kunde inte låta bli att undra vad det var för slags män och vad de gjorde här.

En blixt lyste upp rummet och åskmullret fick fönsterglasen att skälva. Haglet hade upphört, men ljudet av smattrande regn hördes fortfarande.

Kvinnan kom tillbaks och ställde ner en tallrik med varm köttsoppa framför mig. Hon balanserade ett mindre stop med öl och en bit bröd i den andra handen. Jag undvek att titta på henne den här gången också, och mumlade bara ett dovt "tack".

Soppan luktade riktigt gott. Jag sträckte mig efter brödet samtidigt som hon tog fram en sked ur förklädsfickan och räckte fram den till mig. I sista stund lyckades vi nästan undan- manövrera krocken, men hennes underarm kom att stryka lätt över min handrygg.

Snabbt och förskräckt drogjag undan handen. Jag hade känt ett pirr i skinnet, samma slags pirr som jagskulle ha känt om jag vidrört ett träd. Från minnet i den Stora östra skogenvisste jag att det kändes på samma vis att vidröra en annan trädälva. Var detmöjligt? Den späda kroppen och ljusa hyn, var hon som jag? Jag kände mig medens osäker och sårbar, jag vågade inte röra mig.