Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

36. SISTA VÅREN VID IRVS FÄSTNING (del 1)

Även om det verkade omöjligt, så fortsatte solen att gå upp varje morgon. Dag lades till dag och på något konstigt sätt gick tiden. Jag förstod inte hur det gick till. För min del hade det känts mindre märkligt om det varit evig natt, att naturlagarna fungerade som vanligt fastän Alec var borta kändes overkligt. Jag åt och sov och gjorde som jag blev tillsagd och inte ens vintern varade för evigt. Snön smälte, naturen knoppades och väcktes till liv igen. Fruktträden blommade, men jag såg det inte.

Esben fanns oftast i närheten, han kunde lägga en arm runt mina axlar och småprata utan att kräva några svar. Jag blev beroende av hans kroppsvärme för att hindra kylan i mitt inre från att ta över. Så länge han fanns där bredvid mig, varm och trygg, så var jag inte helt förlorad. Så länge jag kände värmen från Esben orkade jag kämpa emot förlamningen som hotade att ta över hela mitt väsen. Det kändes som om kylan inifrån skulle kunna få mig att gå i dvala och då visste jag inte vad som skulle kunna väcka mig igen.

Fader Holt var märkbart tagen. Han hade drabbats av lungsjuka under senvintern och mirakulöst nog överlevt, men den hade satt sina spår. Den gamle mannen blev fort trött och hade inte i närheten av samma ork som han haft för bara ett år sedan.

Min far försökte prata med mig om att jag borde söka upp mina systrar, han trodde att det skulle vara bra för mig, men jag orkade inte lyssna på honom. Bara tanken på att göra någonting alls utöver de dagliga rutinerna kändes omöjligt. Jag orkade inte ens klättra upp i linden. Det kändes bara meningslöst.

Jag berättade för Esben om drömmarna som jag hade haft förut. Första drömmen där Esben såg ut som när jag var liten och vi lekte tillsammans i skogen. Han hade hållit sin egengjorda pilbåge i handen och skrattat.

"När kriget kommer ska jag vara bäst."

Scenen hade sedan skiftat. Jag stod då ensam på ett fält av gult torkat gräs. Vinden piskade i mitt hår och mina kläder. Högt uppe i skyn såg jag en stor rovfågel. Kilya kämpade mot vindarna som var ännu starkare där uppe. Hon skrek gällt, men det var knappt så att jag hörde henne, ropen fördes bort med vinden. Hon letade efter någonting. Jag hade vaknat och känt en oroskänsla i magen. Drömmen hade återkommit flera gånger.

I den andra drömmen var det vinter. Snön gnistrade i månljuset. Jag såg Alec på avstånd, han såg mycket äldre ut, minst dubbelt så gammal. Han stod och höll en medelålders kvinna beskyddande om axlarna. Jag lyckades aldrig fokusera på hur hon såg ut. Han hade lett vänligt och vinkat till mig och så hade de bleknat bort tills jag stod själv i snön med en känsla av att det var någonting jag saknade.

Jag förstod aldrig då vad drömmarna betydde. Nu i efterhand var det kristallklart, och jag kunde inte låta bli att undra om jag hade kunnat ändra någonting, om jag förstått att tyda drömmarna. Det var inte Alec som jag hade sett i drömmen, utan hans far och kvinnan vid hans sida hade varit Alecs mor.

Esben hade bara svarat med sin mjuka röst,
"Det är svårt att tyda drömmar även för dem som ägnat hela sitt liv åt det."


Jag visste inte om det fanns någon tröst i de orden eller om det endast var ett konstaterande.

Esben hjälpte mig att rensa upp i fader Holts växthus. Mycket hade försummats under sensommaren och hösten. Fleråriga växter började sticka upp ur jorden och behövdes redas ut från förra årets blad och de ettåriga växterna som låg som ett brunt torkat trassel överallt. Luften var varm inne växthuset, även fast vi hade valt en molnig dag för arbetet. Jag försökte ställa upp dörren för att få in mer frisk luft.

Esben kom precis tillbaka efter att ha varit iväg med ett lass gamla torkade växter till platsen som fader Holt hade gjort i ordning, där gamla växter listigt förmultnade och blev till ny jord. Det blev trångt i dörröppningen. Jag sög åt mig av hans närhet, som en svamp suger upp vatten. Varje del av min kropp ville ha kontakt med honom. Jag tryckte mig mot honom och lät mina händer vandra upp under tunikan för att känna hans bara hud under mina händer. Kände ärren som löpte kors och tvärs över hans rygg.

Esben lossade mitt grepp och höll mig på en armslängds avstånd.

"Kel, förut avkrävde du mig på ett löfte att aldrig mer någonsin i livet kyssa dig och nu är du på väg in under mina kläder. Jag blir lite osäker på vilka regler det är som gäller här."


Jag kvävde en snyftning i strupen. Jag ville... jag ville... vad ville jag egentligen? Helst ville jag smälta ihop med Esben och få hans värme, stabilitet och trygghet. Jag kunde inte komma tillräckligt nära honom. Det kändes smärtsamt bara det att han nu höll mig ifrån sig. Esben höll om mitt ansikte med båda händerna. Jag kände att han saknade två fingrar på vänster hand. Han verkade inte bekymrad över det, men det smärtade mig att han var skadad. Jag försökte låta bli att tänka på det när jag såg in i hans bruna ögon, som lugnt såg tillbaks på mig.

"Kel, lyssna på mig. Jag älskar dig. Om du vill så älskar jag med dig också, men inte nu. Du är för trasig fortfarande."

"Så sa Alec också, han sa sen och så dog han. Jag kommer aldrig att få reda på hur det skulle kännas att vara nära honom på det sättet."

Orden rann ur mig, mer än vad jag tänkt säga.

"Du och Alec har aldrig...?"


"Nej."


"Jag kommer inte att lämna dig, Kel. Jag lovar."

Esben drog in mig i en omfamning som jag hade svårt att röra mig ur. Jag ville protestera. Hur kunde han lova någonting sådant? När Alec hade planerat vår framtid, så ingick ingen död där. Esben smekte mig över håret och talade lågt i mitt öra.

"Jag har lyssnat på stjärnorna, Kel. Jag kommer att finnas vid din sida mycket länge."

"Mycket länge för en människa eller mycket länge för till exempel en trädälva, mycket länge för mig?"

"Jag vet inte riktigt, men jag fick en känsla av att det var väldigt länge även för dig."

Jag slappnade av. Vi stod och bara höll om varandra och lät orden sjunka in. Esben skulle finnas kvar. Med hans hjälp och tidens gång, så skulle jag så småningom bli hel igen.

Till slut sa Esben,
"Om det blir stjärnklart i natt ska jag visa dig... nu fortsätter vi med arbetet."

Det var Esbens närhet som fick mig att fungera och sätta ena foten framför den andra. Så snart han var någon annanstans sänkte sig ett förlamande tungsinne över mig. Jag stod mitt i rummet i fader Holts hus och kunde inte komma ihåg vad det var för ärende som hade fört mig dit. Skulle jag hämta någonting? Jag längtade efter Esben som en drunknande efter en livboj, fastän jag visste att han inte var särskilt långt borta. Mitt eget samvete sköljde över mig som kallt vatten.

Vad skulle Alec säga om mitt känslomässiga beroende av Esben? För att inte tala om mina plötsliga känsloyttringar? Skulle han ha förståelse för att jag behövde Esben mer än någonting annat just nu? Alec som hade förlåtit mig för min och Esbens kyss tidigare. Jag hade inte varit värd det. Hade känslorna för Esben alltid funnits där, bara tidvis väldigt djupt begravda?

Sedan blev jag arg. Den snabbt uppflammande vreden överraskade mig med sin intensitet. Hade Alec mage att gå och dö och lämna mig alldeles ensam, så skulle han vid alla stjärnor inte ha några synpunkter på vad jag gjorde sedan. Han hade lovat mig en framtid och så var han bara borta!

Snyftningarna riste i min kropp. Det kom inga tårar, men hela kroppen skakade. Jag satte mig mot väggen och slog armarna om knäna. Det kändes som om jag skulle gå sönder. Jag var inte värdig vare sig Alec eller Esben.