Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

5. BRÖLLOPET (del 2)

Vad skulle jag göra nu då? Jag kunde ju inte gärna skära hal­sen av honom, en Arkin Zain, en av stjärnorna utvald. Vad var straffet för det? Jag kände hur kallsvetten bröt fram.

Luigi såg min tvekan och utnyttjade tillfället till att backa och ta den andra vaktens svärd.

Vi cirkulerade runt varandra med svärden i stridsberedd utgångsposition och letade efter luckor i den andres försvar. Jag hatade honom. Ändå gick det inte att komma ifrån att nu var det ingen träning, svärden var skarpslipade och med stor sannolikhet skulle någon av oss bli skadad. Jag kände hjärtat slå i bröstkorgen.

Plötsligt gjorde Luigi ett utfall. Jag parerade med baksidan av svärdet och vände och högg mot hans nyckelben, ett hugg som skulle fortsätta ner mot hjärtat. Luigi gled precis undan med minsta möjliga marginal och högg igen. Jag flyttade på mig och parerade, precis som vi tränat på så många gånger, men nu var det inte träning. Vi fortsatte röra oss som i en dans med dödlig koreografi.

Det åtsnörda livstycket hindrade min andning och jag ris­kerade hela tiden att kliva på kjolen. Luigi hade alla fördelar på sin sida. Det var jag som skulle dra det kortaste strået.

Jag visste att en av mina svagheter var att jag tänkte för myck­et i situationer när det bästa skulle vara att tömma huvudet på tankar. Fader Chaka pratade ofta om svärdets rytm, att hitta en rytm som överraskade fienden. Luigi och jag var för sam­spelta. På något vis föll vi in i samma takt som om det vore träning och vår dödliga dans fortsatte. Jag fick inga återkastningar av min mors minne, Luigi ut­löste inte några sådana reaktioner. Adrenalinet var helt mitt eget och likaså kunskapen.

Jag försökte intala mig själv att inte tänka och lyckades till slut tömma huvudet på tankar och koncentrerade mig bara på mina egna rörelser.

Flytta, parera, hugg, flytta, stöt, flytta, flytta, hugg, parera. Till slut hände det som jag visste skulle ske förr eller senare. Jag klev på insidan av kjolen och snubblade till. Min andning väste mellan tänderna. Luigi tvekade för bråkdelen av en sekund och det räddade mig från att få magen uppskuren. Antingen var han mer berusad än jag insett eller också insåg han det olämpliga i att döda mig på sin systers bröllop.

Ögonblicket var över och vi fortsatte våra inövade rörelser. Nu stod det ett lika, vi hade båda försummat ett ögonblick att döda den andre. Våra kläder började få revor, som en påmin­nelse om hur små marginalerna var.

Ur ögonvrån såg jag Benjamen röra sig bakom Luigi, han såg på ett lustigt sätt ut att följa Luigis rörelser. Jag konstaterade snabbt att Benjamen var obeväpnad och riktade hela min upp­märksamhet på Luigi igen.

Plötsligt, när jag höjde svärdet för att hugga, kände jag hur det lossnade ur mitt grepp och fortsatte uppåt. För ögon­blicket av en sekund väntade jag mig att bli träffad av Luigis svärd, sedan såg jag att det var Benjamen som höll i Luigis svärd och att Luigi var obeväpnad. Jag sneglade över axeln och såg att Esben höll i mitt svärd. De båda männen hade bistra ansiktsuttryck.

Vakterna återfick sina svärd.

Benjamen ledde Luigi åt ena hållet och Esben förde mig åt det andra hållet.

"Egentligen borde ni båda få spendera en tid i fängelsehålorna."

"Det var Luigi som..."

Jag ville absolut förklara mig men Esben avbröt.

"Benjamen fick en träffsäker rapport om vad som föregicks."

"Ja, men då vet ni att..."

Esben avbröt mig igen.