Kidnappad

Prolog

Jag minns egentligen inte hur alltid började.

Det var så länge sedan och helt ärligt kommer jag inte ihåg så mycket längre.

Jag kommer knappt ihåg hur solen såg ut. Ibland låter de mig gå ner i huset men då är fönsterkarmarna förtäckta. Jag har inte sett solen på sex år, sex fruktansvärda år.

Jag har börjat inse att jag aldrig kommer kunna ta mig härifrån och jag har accepterat det. Visst är det hemskt men jag har accepterat det. Ibland räcker acceptans.

Ändå vill jag inte bara försvinna från jorden utan att sätta spår. Jag vill inte att dessa människor, som håller mig fången, ska komma undan. Jag vill inte att de ska hitta en annan tjej och börja tortera henne istället. Jag vill att de ska åka fast och aldrig få se solljuset igen!

Det är därför jag skriver detta. Denna historien om mitt liv och hur dessa sex åren har varit. Jag skriver som det har varit och utan någon lögn. Folk förtjänar att få höra sanningen. Alla historier är inte kärleksromaner med lyckliga slut. Verkligheten har aldrig ett lyckligt slut. Verkligheten slutar alltid med döden, alltid! Det vet ju jag och snart även du.

Jag vet att jag inte borde skriva att jag hoppas att ni kommer tycka om min historia. För det skulle bli fel. Det skulle låta som om jag vill att ni ska njuta av att läsa om hur jag blir torterad och bortglömd men jag hoppas att denna boken får er att tänka. Tänka på att ni egentligen har det väldigt bra med era tusen läxor och jobbiga problem med er mamma. Allt det där kommer lösa sig för eller senare. Detta jag upplever just nu kommer aldrig bli bra. Mitt liv kommer aldrig lösa sig, jag kommer aldrig mer få se min mamma och jag kommer definitivt aldrig mer få en läxa, jag kommer knappt ens ihåg när jag hade en läxa senast. Jag ber inte om ert medlidande, jag ber bara om att ni ska läsa min historia. Läsa min historia och sedan inse att era egna liv är som riktiga sagor.

Jag heter Elin Andersson, jag är 15 år gammal och kidnappad.