Kidnappad

2

Nu måste ni läsa noggrant för jag kommer skriva snabbt och jag vet inte om jag kommer få ner allt men jag hoppas det. Nu ska jag nämligen berätta för er om första gången jag träffade mina kidnappare. Det var efter att jag gråtit mig till sömns den där första dagen här.
Jag vaknade, fortfarande liggande hopkrupen, av att dörren plötligt gled upp.
Överlycklig över att jag kanske skulle få komma ut hoppade jag upp och rusade dit bort. Men istället för att mamma eller polisen kom in var det en man, en lång man.
Jag kommer inte ihåg vad han hade för kläder på sig men han hade mörkt hår och obehagligt kalla ögon.
Ändå fortsatte jag springa mot honom. Ett barns barnsliga tro på godhet, kanske?
Vad det än var som fick mitt nioåriga jag att springa mot mannen så var det det värsta jag någonsin kunde gjort.
När jag kom fram till mannen svartnade hans ögon. De blev ännu obehagligare, läskigare än vad de varit innan.
Jag kommer ihåg hur jag stannade och inte längre vågade gå närmare. Jag kommer ihåg hur mannen gick fram emot mig och grep tag i min axel, hårt.
Jag hade nämligen blåmärken efter det i flera veckor efteråt.
Han drog mig mot en vägg och jag kunde inte annat än att följa med. Mannen tryckte upp mig mot väggen och grep tag i mitt då ganska korta hår.
Nu är det långt, det har fått växa för vad skulle jag kunna klippa det med?
Mannen ställde sig framför mig och strök mig över kinden. Sedan kommer jag ihåg att han sa någonting. Tyvärr inte exakt vad han sa men jag skriver ner det som jag mins det.
- Vad kan en så här söt flicka heta?
Jag kommer ihåg hur jag försökte rycka mig loss men mannen var för stark, som ni kanske kan räkna ut.
Han skrek någonting som jag kommer ihåg som "svara".
Mitt yngre jag svarade helt ärligt för jag trodde att de skulle släppa mig då. Kanske skulle de bara skicka ett krav på lösesumma till mina föräldrar. Mina föräldrar var nämligen rika, jag vet inte om de är det längre.
I alla fall. Tillbaka till historien.
- Jag heter Elin! flämtade jag eftersom jag rent plötsligt fått väldigt ont överallt.
Jag kommer inte ihåg varför jag fick ont men mannen hade antagligen slått mig. Jag har börjat märka nämligen att alla gånger någon har slått mig försvinner mina minnen från det efteråt. Jag tror det är som min kropp pressar ut sånna minnen för att klara av att inte bli psykiskt störd. Jag hoppas att jag inte är det ön men det kan jag inte svara på själv. Liksom man vet väll inte om man själv är störd? Eller?
Jaja, mannen svarade:
- Bara Elin! Det var kort och vackert. Namnet gillas, sa mannen och jag kommer så väl ihåg vad som hände sedan.
Det minnet har inte försvunnit även om jag skulle velat det.
Mannen pressade ett par stora, torra läppar mot mina nioåriga läppar.
Jag hade aldrig blivit kysst innan, i alla fall inte vad jag kan komma ihåg just nu så alltså var den där kyssen en chock för mig.
Jag kommer ihåg hur jag började slå på mannen med mina små händer när han tryckte ner sin tunga i min mun. Det var så fruktansvärt äckligt!
Kladdigt och salivigt.
Mannen körde våldsamt runt sin tunga i min mun med sådan kraft att jag tappade en av mina lösa tänder.
Jag kommer ihåg att mannen inte brydde sig ett dugg även om han måste märkt blodsmaken. Istället bara fortsatte han.
Hans händer hade börjat pilla med mina jeans. De hade varit råda jeans med fjärilar jag älskade de där jeansen. Tyvärr har jag inte på mig dem. Jag använde de som huvudkudde. Jeansen passar nämligen inte längre och jag har alltid velat ha en huvudkudde.
När han drog ner mina byxor kommer jag ihåg paniken. Sen är det en minnesblockering. Jag antar att det som hände sedan var så fruktansvärt att jag inte kommer ihåg det, eller svimmade jag?
Det kommer jag aldrig få något svar på även om jag är ganska säker på att jag inte svimmade. Liksom mannen och några andra män brukar komma upp här och ha det lite "roligt" med mig.
Visst jag brukar fortfarande bli rädd men jag har börjar vänja mig och börjar själv lära mig vad jag ska göra för att det inte ska göra så ont.