Kidnappad

8

Nu kommer ett minne som antagligen inte hör hit tidsmässigt. Fast jag måste få det ur mig!
Det är nämligen så att jag inte tror att det var så länge sedan. Kanske högst ett år innan idag. Vilket betyder att jag har gått rejält fram i tiden.
Självklart kommer jag berätta vad som har hänt mellan denna saken och förra delar också någon gång men jag måste få ur mig detta, på allvar.
Så nu börjar jag....
Det var morgon. Eller jag tror det var morgon för från mina minnen kan jag inte se någon lampa vilket betyder att den var släckt.
Jag satt och försökte sova när dörren plötsligt rycktes upp och kvinnan som gett mig böckerna kom in springande. Hon grep tag i mig och ryckte upp mig från golvet. Svag som jag var flög jag typ med henne och kunde inte göra något motstånd.
Kvinnan drog med mig mot dörren ut och sedan ner för trappan i en väldig fart.
Då äntligen kopplade min hjärna. Snabbt följde jag med kvinnan, för jag trodde hon skulle befria mig.
Jag tänkte på dagen hon hade gett mig böckerna, hon måste ju vara snäll för att göra en sådan sak. Jag trodde att hennes snällhet skulle få henne att hjälpa mig att rymma.
Nu efteråt vet jag ju att hennes snällhet inte hjälpte mig alls men ändå.
Kvinnan drog in mig genom en dörr, som jag trott var gången ut.
Det var fortfarande mörkt, ingen av människorna där nere hade vaknat ännu, så jag såg.
Ni förstår jag hade vant mig vid mörkret där uppe. Lampan gav inte så mycket ljus så mörkret hade fått blivit en del av mitt vakna liv. En stark upplyst nedervåningen skulle nog inte vara så bra för mig att rusa ner i....
I alla fall, inne i rummet tryckte kvinnan ner mig i en stol och tände lampan på väggen. Denna lampan var starkare än den jag hade där uppe och jag fick blinka flera gånger för att klara av den. Sen såg jag mig omkring i rummet.
Rummet var ganska litet, inte alls lika stort som det stället där jag bodde och längst vägarna fanns bord.....
Jag hade inte sett bord på väldigt, väldigt länge....
Fast ändå accepterade jag borden utan problem och min blick föll på någon annat...
Det var en spegel!
Jag hade läst om speglar i mina böcker och snabbt var sig på fötter ur stolen och framme vid väggen där den hängde.
Förundrat tittade jag på mig själv.
Nu måste ni förstå att senaste gången jag såg mig själv hade jag varit nio år. Gången jag berättar om nu var jag nog typ runt 14 i. Fattar ni så stor skillnad det är på en nioåring och en fjortonåring?
Liksom skillnaden går inte att beskriva. När jag tittade på mig själv i den spegeln den gången så räknade jag att få se mitt runda ansikte och tjocka blonda hår. Även en smal kropp som knapp nådde kvinnan till höften.
Istället såg jag en kvinna i spegeln.
En kvinna med smalt, tunt ansikte. Slappt, långt, smutsigt hår som nådde golvet utan problem. Mitt hår hade ju inte blivit klippt sedan innan jag blivit kidnappad.
Efter det var det kroppen. Kroppen gav nog den största skillnaden.
Även om jag själv borde ha räknat ut att jag hade växt så hade jag aldrig ens tänkt på det. Även om jag drog ett sträck i den där boken för varje dag så hjälpte det inte. Man kan inte greppa tidens gång om man aldrig märker den. Det ända gången jag har märkt tidens gång på var mina rosa jeansbyxor och de hade varit min huvudkudde för länge nu för att jag skulle tänka på det.
Kvinnan som stod framför mig i spegeln nu rent plötsligt var runt, jag har ingen aning, kanske 1 och 65 minst. Det var ingen nio åring längre!
Sen som om inte längden räckte så hade mina kroppsformer ändrats. Först hade jag fått bröst. Det syntes tydligt under den alldeles tajta tröjan jag haft på mig sedan jag kom hit.
Tröjan satt alldeles stenhårt. Jag kommer tillbaka till den sedan.
Sen något som också syntes som en vanlig person inte ens skulle tänka på för förvandlingen går så långsamt är höfterna.
Mina höfter hade blivit breda och tydliga.
Förundrat lätt jag mitt ena finger följa kanten av den ena eftersom tröjan inte ens räckte ner över naveln längre.
Jag kommer ihåg känslan att känna sin egna hud mot sin fingrar. Hahah, nej det gör jag inte. Den känslan är bara så himla lätt att föreställa sig.
Sedan gled mig blick neråt.
Nästa förändring var betydligt tydligare och den gissar jag att ingen i hela världen kan missa på sig själv.
Jag hade fått lockigt, lite guldaktigt hår mellan benen......
Äcklat tittade jag nyfiket på det genom spegeln. Jag borde kanske själv sett det uppe på vinden men det hade jag faktist inte gjort. Jag hade bara antagit att det låg en skugga där.
Under mitt "nya hår" såg jag hur det låg massa intorkat blod längst mina inner lår precis som jag hade lite blod överallt. Det var det som fick min hud att se mörkare ut än vad den var. Jag kommer tillbaka till min hud senare.
Förundrat gled min blick uppåt till mitt ansikte igen. Jag kunde inte stirra mig slut på mig själv. Så konstig jag såg ut!
Så mycket liv jag hade missat! Den känslan kommer jag faktiskt ihåg. Paniken över att förstå att allt utanför mitt fängelse hade fortsatt att ändras medan jag bara hade suttit där inne....
Plötsligt grep kvinna tag i mig.
- Du måste bli fixad innan männen vakna. Då du ska upp igen och jag komma med frukost till du, sa kvinnan och drog med mig in i ett badrum.
Badrummet var också en chock för mig. Jag hade inte sett varken en vask, ett badkar, en toalett eller ens toapapper sedan jag kom hit.
Och det som fanns innan i mitt hus där jag bott med mina föräldrar var sedan länge försvunnet ur min hjärna.
Förundrad gick jag runt och tittade på allt och skulle precis känna på toapapper när kvinnan grep tag i mig och gav mig order om att ta av kläderna...