Kidnappad

13

Vänta, vänta, vänta.
Jag kommer ihåg en sak. Den ligger långt bak men jag kommer ihåg den. Det är ytterligare en sjukdom. Något med kräk denna gången.
Jag hoppar på den direkt och så får vi ser vart det leder.
Den var nog ganska länge sedan. Det känns som om det var längesedan och sedan är minnet suddigt. Det brukar tyda på att det hela var länge sedan. Kanske till och med innan jag blev förd hit. Jag kommer nämligen inte ihåg omgivningen bara att den bar ljus, väldigt ljus. Även om det bara är ett minne blir jag alldeles svag över att minnas det ljusa, det vita. Jag har nästan glömt hur vitt ser ut....
I minnet sitter jag ner med knäna uppdragna till magen. Jag kommer ihåg någon slags tomhetskänsla men jag kan värken säga om den hör till detta minnet eller placera in den.
Sen hoppar mina minnen längre och blir ännu suddigare för rent plötsligt står jag böjd över någonting och det forsar kräk ner i ett runt hål.
Kräk, det vet jag vad det är. För kräka det har jag gjort många gånger, tusen gånger. Vet ni att man käker när man blir slagen på ett visst sätt i magen?
Man kränker även efter att fått ett slag i huvudet, revbenen och när någon sticker ner sin hand i min mun brukar jag också kräka.
Borta vid ena sidan av rummet.
Dit brukar jag skrapa ihop alla kräkfläckar och blodfläckar och sedan dumpa dör borta. Jag kan lova att där stinker just nu!
Tillbaka till mitt suddiga minne som jag får ont i huvudet av att tänka på. Just det jag brukar kräka efter att jag fått huvudvärk också...
Jag hade kräkt i ett runt hål ju. Sedan hoppar mitt minne igen och jag befinner mig i ett mörkare rum igen som gör det lättare att se för mig.
Rummet var ganska litet med en mjuk sak som jag ligger i där minnet är.
Böjd över mig står en kvinna med vackert ljust hår i yra lockar. Hon tittar på mig med ett leende och säger att hon älskar mig.
Åååååå, G-D! Jag börjar nästan gråta av detta minnet. Den där personen måste ju vara min mamma! Hur kan man sakna någon som man inte minns?