Kidnappad

7

Nu kommer något som antagligen är både äckligt och vidrigt men det var en räddning för mig. Tror jag i alla fall. Jag vet inte, kanske tvärt om egentligen.
Det är nämligen så att jag bara var en liten flicka när jag kom hit. Jag var nio, tror jag. Gud har jag glömt det nu!
I alla fall jag satt och bläddrade i en bok när jag plötsligt känner en huggande smärta i magen. Smärtan liksom rullar runt lite. Först bakåt till korsryggen och stannar där en stund innan den går upp till mina nu lite mer välutvecklade bröst och sedan ner ända ner i knäna. Känslan gick inte att beskriva. Jag hade inte känt den tidigare. Det var inte hunger, smärta efter massa slag, eller yrsel.
Darrande tryckte jag händerna mot min mage och visste inte vad jag skulle göra. Var jag på väg att dö?
Jag kommer inte riktigt ihåg om smärtan var så extrem men jag brukar ha den så extrem nu för tiden och det är svårt att komma ihåg hur smärta har varit. Man kommer lättare ihåg den som är nu,
I alla fall så tillbaka i tiden igen.
Jag pressade händerna hårdare mot magen och visste inte vad jag skulle göra när jag plötsligt kände en konstig känsla där nere. Typ som när man kissar på sig.
Eftersom jag inte hade några trosor(?) eller byxor så såg jag vad som kom rinnande längst mitt ben.
Det jag fick se fick mig att skrika högt av skräck.
Jag blödde! Inte lite, mycket.
Det rann blod! Jag hade ingen aning om vad som höll på att hända och utan att kunna kontrollerna mig själv ställde jag mig upp och gallskrek. Jag kunde inte tystna. Vad i helskotta var detta? Jag skulle dö! Jag ville inte dö!
Hihi, okey jag kanske överdriver lite. Fast jag har ett klart minne av att jag stod där och skrek helt panikslaget.
Plötsligt flög vindsförråd upp och kvinnans som gett mig böckerna innan kom inspringande.
- Flicka tyst! säger kvinnan och grep tag i mig för att få tyst på mig.
Jag ryckte mig undan men stängde munnen och granskade kvinnan som stod och granskade blodhögen på golvet med uppspärrade ögon.
Jag kommer ihåg kvinnans min när hon lyfte blicken och tittade på panikslagna mig.
Hon hade sett riktigt chockad ut.
- Hur gammal är du flicka? undrade hon lågt.
Jag kommer ihåg hur jag snyftade och torkade tårarna innan jag fokuserade och svarade den ålderns som jag trodde jag var även om jag visste att det inte stämde exakt.
Jag svarade att jag var 9 år när jag egentligen var 12.
På den tiden hade jag inte riktigt fattat hur länge jag var här. Själv hade jag nog nu, med facit i handen viljat fortsätta vara omedveten om hur länge jag satt här men det pajade kvinnan.
Hon sa med alldeles chockad röst år mig att jag hade varit här i.... Hur många år är det mellan 9 och 12? Förlåt, jag har aldrig lärt mig räkna. Det är för svårt och jag har glömt så mycket....
Okey, jag kommer inte ihåg vad kvinna sa men jag kommer ihåg att jag själv blev alldeles panikslagen.
Sen kommer jag ihåg hur kvinnan la armarna omkring mig och tröstade mig med en stor kram.
- Du blöder, det är naturligt. Du kommer ha det varje månad nu. Det är bara för dig att vänja dig. Hejdå, jag måste gå nu, sa kvinnan.
Visst, jag kommer inte ihåg exakt hur hon sa det och hur det gick till. Det gick snabbt och hon lämnade mig med tusen frågor i huvudet. En av frågorna var om det skulle fortsätta att göra så hör ont. Och det kan jag lova att det skulle! Det blev bara värre och värre. Sedan den värsta frågan av dem alla, varför blöder jag?
Enligt mig har jag hundra gånger ondare nu än vad jag hade då men som jag sa innan jag minns inte.....