Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 5. Träna

Neo tittar skeptiskt på mig.
"Tror du själv på att det där kan funka?"
"Har du någon bättre idé?" fräser jag.
Han suckar, river ett hörn i sitt anteckningsblock.
"Nej, det har jag väl inte."
"Dåså. Jag orkar inte stå vid sidan av längre. Vi måste göra något!"
Ytterdörren öppnas.
"Mjölken har anlänt!" ropar Jake glatt från hallen.
Det gör ont att se hur mycket han kompenserar.

Med en suck kryper jag ner under täcket. Sängen känns tom när jag saknar Jake. Han sover förvisso bara våningen under men han känns ändå långt borta. På något sätt kändes han närmare innan allt det här. Då öppnas min dörr försiktigt. Jag tittar hoppfullt upp. Men det är inte Jake, det är mamma.
"Vad besviken du ser ut", skrattar hon när hon stänger bakom sig. "Hoppades du på någon annan?"
"Jag trodde att det var Neo."
Jag vänder bort blicken. Mamma fnyser.
"Mhm, vi säger väl så."
Hon sätter sig på sängens fotända.
"Tror du att jag är korkad, Nadja?"
"Jag vet inte vad du pratar om", försöker jag trots att jag vet att det är lönlöst.
"Jag spelar väl med för stunden."
"Varför är du här? Missförstå mig inte, det är alltid mysigt med lite tid med min mamma, men du brukar inte smyga in på mitt rum efter att jag lagt mig."
"Neo pratade mig mig tidigare idag. Om din ... plan."
"Jaha, okej?"
"Jag ställer mig på samma sida som Neo. Men jag förstår dig, så säg till om jag kan göra något. För ..."
Hon tar ett djupt andetag. Sedan vänder hon blicken mot den stängda dörren.
"För jag har helt slut på idéer. Och jag vet inte hur mycket längre han orkar."

"Och glöm inte provet på fredag", säger läraren när hon stänger boken. "Jag rekommenderar att ni läser igenom alla uppgifter och anteckningar en extra gång för att friska upp ert minne."
Hon låter blicken glida över klassrummet men verkar stanna lite extra länge på mig. Bredvid mig sitter Jake som ger mig ett menande leende. Ikväll ska vi "repetera vad vi gått igenom på lektionerna". Det låter ju fint och bra utifrån, men jag har en känsla av att det blir mer kyssande och flirtande än pluggande. Har jag tur sitter Neo med oss vid bordet. Handen på mitt lår får mig att inse att det nog kan vara kört ändå. Inte för att Jake inte skulle låta mig plugga, om jag sa till på skarpen hade han respekterat det, men det är så mycket roligare att mysa än att plugga. Jag tittar på Jake. Om Neo inte sitter vid bordet med oss är det kört.

Jag ställer mig upp från stolen. Jake och Neo ger mig trötta blickar.
"Måste fylla på stift", säger jag och håller upp pennan som inte alls behöver fyllas på.
Jake tar ett fast tag om min handled.
"Nope. Sitt. Du får låna min penna i så fall."
Jag putar med underläppen.
"Men då har du ju ingen penna."
Han tömmer ett pennfodral på köksbordet. Ut faller en bläckpenna, två blyertspennor, och en stiftpenna.
"Skippa ursäkterna. Har du ens gjort någon av uppgifterna än?"
Jag snörper på munnen. Papperna ligger framför mig. De är lite skrynkliga efter att ha spenderat veckor i bottnen av min väska, men i övrigt är de rena. Det står inte ett ord på dem.
"Om jag säger att jag gjort dem i mitt huvud men glömt skriva ner dem, skulle d... sluta skratta!"
Jake och Neo lyssnar inte på min uppmaning. Istället ligger de nästan över bordet med tårar i ögonen.
"Fine, då går jag!" fräser jag.
"Förlåt! Förlåt", säger Jake när han väl lugnat sig. "Gör uppgifterna nu."
Sedan ger han mig det där sneda leendet.
"Om du är duktigt får du en belöning."
Mina kinder börjar hetta lite. På andra sidan av bordet himlar Neo med ögonen.

Jake drar sin nästipp längs min hals. Det framkallar ett fnitter hos mig. Neo utstöter ett ljud som kan liknas vid en morrande suck.
"Gymmet, Jake. Kom."
"Jag ändrade mig, jag har andra sätt att träna."
"Du är fan i mig omöjlig."
Just som Jake ska svara ringer en telefon. Han plockar upp mobilen från fickan.
"Hallå?"
Jag och Neo går lite närmare för att kunna lyssna. Jake tar ett steg tillbaka.
"Hej, mamma!"
Han skiner upp.
"Jodå, det är bra. Skulle precis till gymmet med Neo."
Min bror himlar med ögonen. Jag fnissar.
"Jodå. Japp. Ville du något speciellt?"
Tystnad. Men ju längre tystnaden för oss blir, desto gladare verkar Jake. Ett leende växer på hans läppar.
"Seriöst? När då? Okej. Ja, absolut. Jadå, det löser jag. Lovar du att ringa när du pratat med dem? Direkt efter? Har du ringt pa... Jan? Okej, gör så. Vi hörs imorgon. Älskar dig också."
Jag och Neo stirrar otåligt på Jake. Han ler brett.
"Mamma ska skrivas ut!"

————————————————————
Vad tänker ni om det här? Agnes ska skrivas ut!
Den här har fått så otroligt många läsningar att jag inte vet vad jag ska säga! Det är helt fantastiskt! Tack, till varenda en av er läsare! Och jag har nästan fått 200 följare? Wow!