Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 6. Nostalgi

Vi kastar oss över Jake i en kram.
"Fy fan vad skönt!"
"Vem har lagt en väska innanför dörren?" fräser mamma bakom oss.
Vi släpper varandra, men slutar inte le.
"Agnes ska skrivas ut!" säger Neo och ignorerar sin väska.
Mamma skiner också upp, precis som vi andra. Sedan ger även hon Jake en kram.
"Vad härligt", säger hon. "När skrivs hon ut?"
"Imorgon förmodligen, hon ska ta upp det med läkaren då."
"Jaha."
Mamma tar ett steg bakåt. Hon försöker behålla leendet.
"Hon ska alltså skiva ut sig själv?"
"Ja, hon är ju frivilligt inlagt", svarar Jake med en axelryckning.
Mamma verkar bekymrad. Men hon säger inget. Istället ger hon honom en ny kram för att därefter prata om kvällsmaten.

Jag tittar på min tomma säng. För bara några veckor sedan låg Jake där nästan varje natt.  Nu har jag sovit själv sedan vi berättade för Neo. Han påstår att det handlar om att få ro om nätterna. Jag tror inte på honom. Jag tror att han fortfarande bär någon form av agg. Varken Mirre eller Neo har helt förlåtit Jake för vad han gjorde. Att min åsikt verkar sekundär i det hela irriterar mig. När jag är mitt uppe i mitt ältande känner jag ett par händer på mina höfter.
"Neo har somnat så jag smög hit. Vad säger du om en nostalgitripp?"
Och nostalgi är precis vad jag känner just nu. Vi måste viska för att inte väcka någon, båda är halvnakna, och sängen väntar på att bli totalt obäddad.

Mamma ler mot mig på andra sidan av köksbordet. Jag tar ett bett av mackan för att vända bort blicken. Det är något med hennes ansiktsuttryck som jag inte gillar. Hon döljer något.
"Sov du dåligt inatt, Nadja?" frågar hon efter en stunds tystnad.
"Va? Varför undrar du?"
Jag gör mitt bästa för spela oförstående.
"Du verkade röra dig mycket i sömnen", säger pappa och vänder blad i tidningen.
"Och det lät som att du hade en mardröm."
Neo, som sitter jämte mig, ger mig en vass blick. Jake har plötsligt blivit intresserad av sin brödskiva.
"Ja, det kanske jag gjorde. Jag är ganska trött idag faktiskt."
Det där var sant. I alla fall delen om att jag är trött. Jag är utmattad. Hur orkade jag stanna uppe halva nätterna för att ligga med Jake förr? Flera nätter i rad dessutom. Jag sneglar åt hans håll. När våra blickar möts för en kort stund kommer jag ihåg hur jag orkade. Jag orkade för att det är värt sömnbristen.
"Får väl gå och lägga mig efter skolan."
"Vill ni ha skjuts idag, förresten?" frågar Neo.
Pappa lägger förvånat ner tidningen.
"Ska du skjutsa båda?"
Jag blänger diskret på min bror. Pappa vet inte att allt har förändrats. I hans värld är att precis som innan sportlovet. Som innan den där natten jag och Jake gav efter.
"Släpper av dem en bit från skolan. Det känns dumt att bara köra en av dem när de går på samma ställe liksom."

När vi alla satt oss i bilen tar Neo ett djupt andetag.
"Vad är det för fel på er?" fräser han sedan. "Är det så jävla jobbigt att inte ligga på nätterna också?"
"Du får inte kräva för mycket av oss, vi är ju nykära!" flinar Jake. "Dessutom ligger vi knappt på dagarna heller!"
"Jag säger det här för att jag bryr mig om er: sök hjälp! Ni har fan problem."
Jake himlar med ögonen. Jag bara ler. Om Neo faktiskt hade varit arg på riktigt hade ingen av oss varit så här glada, men även han ler. Det är mindre än vad jag gör, men han ler.
"Har du hört något från din mamma än?"
"Nä, men det är ju tidigt. Och du vet hur läkare är, alltid sena. Hon hör nog av sig runt första lektionen."
Neo nickar. Jag kan inte få mammas bekymrade blick ur huvudet. Hon vet något som vi inte vet.
"Men kan du svara när vi har lektion?"
Jake frustar till.
"Ja. Läraren får ha överseende idag."

Första lektionen tar slut. Jake får inget samtal. Men han håller humöret uppe, läkare kan ju trots allt vara riktigt jobbiga att få tag på. Mammas blick ligger kvar hos mig.
Andra lektionen tar slut. Fortfarande inget samtal. Hans humör har försvunnit lite. Nej, han verkar gladare, flirtigare, och drar fler skämt från får Mirre att himla med ögonen. För mig som känner honom vet jag vad det betyder. Det betyder att han börjar bli osäker. Mammas blick försvinner inte.
Lunchen kommer.
"Jag ska nog ringa dem", säger Jake när vi går mot matsalen.
"Ska jag joina?"
"Nä, ät du. Jag kommer till er så fort jag är färdig."
Han kysser mig på pannan för att sedan skynda sig över skolgården. Jag suckar.

"Stängt över lunchen" var allt han fick ut av samtalet. Nu har till och med hans vänner lagt märke till det sviktande humöret.
"Jake, vad är det med dig? Du verkar helt borta."
"Va? Nä, sorry. Fick inte så mycket sömn i natt."
Han ger mig en blick med ett snett leende. Jag pressar ihop läpparna för att inte lägga en syrlig kommentar. För det första vill jag inte röja hans fasad framför alla, och för det andra var vi faktiskt vakna en stor del av natten.
"Om alla skulle vilja vara så vänliga att fokusera på lektionen", suckar läraren, "så tänkte jag berätta om kommande prov."
Då lyder en gäll signal genom rummet. Jake rycker fram telefonen. Sedan ler han brett.
"Förlåt, jag måste ta det här."
"Du får gå ut i korridoren. Låt det gå fort."
Jake har redan lämnat rummet. Följande minuter minuter är oändliga. De oändliga minuterna blir sedan till tio minuter, en kvart, tjugo minuter.
"Jag måste på toa", säger jag och reser mig upp.
Trots att vi båda är väl medvetna om varför jag lämnar klassrummet protesterar inte läraren.
"Skynda dig", är allt han säger.
Jag har stäng dörren bakom mig innan han avslutat meningen. I korridoren möts jag av en blick jag lärt mig avsky. Jake ser på mig, och han är alldeles blek.

——————————————————
På fest, så det blev en väldigt snabb korrekturläsning. Hoppas det inte är för mycket fel.
Ha det bra, och hoppas att ni inte sitter i ett växthus i åska och ösregn som denna författare