Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 23. Enkelt

På något vänster lyckades mamma få en tid samma dag, vilket innebär Jake är bara i skolan halva dagen. Sedan ska han följa med sin pappa för att göra en anmälan på kliniken där hans mamma är inlagd. Så efter lunchen väntar vi på en bänk utanför skolan. Solen har tittat fram. Äntligen är våren här! Kanske, i alla fall. Man vet ju aldrig i april.
"Kommer han inte snart?" fräser Jake.
"Slappna av", säger jag i ett hopplöst försök att lugna honom.
"Jag vill här ifrån."
"Men du kan ju inte gå nu, Jan kommer snart och..."
"Inte just här, Nadja. Även om jag inte är så glad i den här situationen."
"Men vad menar du?"
Jag lägger min hand på hans lår. Jake reagerar inte.
"Från huset, från Jan, från ... allt. Jag vill bara bort. Rensa allt liksom."
Det är som att något brister inom mig. Men innan jag hunnit samla tankarna nog för att svara stannar en svart bil framför oss. Jake reser sig upp.
"Vi ses i eftermiddag. Hoppas jag."
Han kysser mig på pannan innan han går. Jag märker inte ens det.
Vadå "rensa allt"? Är verkligen allt så dåligt att han vill slänga bort det? Vårt förhållande också?

"Nadja, lyssnar du?"
"Va?"
Min klasskamrat suckar.
"Jag frågade var Jake är."
Fan också. Samla tankarna nu, du har ju ett svar du ska ge.
"Hans farmor är på sjukhuset igen och det var viktigt att han kom dit, hon är tydligen jättedålig och behövde gå igenom en operation. Han ville få träffa henne innan dess. Just in case, liksom."
Hon nickar, trots att det inte var en fråga. Förmodligen för att visa att hon lyssnar.
"Hoppas att det går bra. Är det därför han varit borta så mycket? På grund av henne?"
"Mm, hon har blivit sämre."
Jag verkligen avskyr den här lögnen. Men sanningen är mycket, mycket värre. Så vad har jag egentligen för val?

Ännu en tillsynes oändlig skoldag. Men idag får jag i alla fall skjuts av Neo. Det är ju alltid något.
"Hört något från Jake?" är det första jag frågar när jag sätter mig.
Han skakar på huvudet.
"Inte ett ord. Men han borde kommit hem nu."
Vi åker hem under tystnad, båda djupt försjunkna i tankarna. Alla möjliga scenarion dyker upp i mitt huvud. Väldigt få är positiva. Så när vi äntligen kör upp på garageuppfarten blir jag lättad. Utanför huset står Jans bil.
"Varför sitter de i köket?" frågar Neo.
Jag sträcker på mig för att kunna titta in genom rutorna. Vid köksbordet sitter mamma, Jan, och Jake. Jag kan inte se deras ansiktsuttryck, men jag misstänker att de inte är positiva. Det är sällan något positivt när Jake umgås med sin pappa. Neo är lika orolig som jag, det kan jag se. Men ingen av oss gör någon ansats att lämna bilen. De i köket har inte sett oss och vi vet inte vad vi har att vänta där inne. En tung tystnad ligger över oss. Neo slår på ratten.
"Det här är löjligt", säger han och öppnar dörren. "Vi kan inte gömma oss i bilen för fan. Kom nu. Jake behöver vårt stöd."
Han har rätt. Förr eller senare behöver Jake oss. Den vetskapen ger mig nog med energi för att lämna bilen, jag också. Ingen hälsar när vi öppnar dörren.
"...så fort som möjligt", hör jag Jan säga.
Vi hänger av oss jackorna, men ingen verkar lägga märke till oss nu heller.
"Jag förstår det", suckar mamma.
Vad pratar de om? Trots att de förmodligen fortfarande inte märker oss smyger vi tyst mot köket, jag och Neo.
"Låt honom göra det, då", muttrar Jake.
"Sluta vara självisk nu."
Jan låter lite tröttare än vad han gjorde igår. Det finns inte samma ilska i hans röst som igår.
"Fokusera nu, båda två! Ni måste ta ett beslut angående Agnes och ni måste göra det tillsammans."
"Och jag måste snart tillbaka, så om vi skulle kunna skynda oss lite? Jag tror det bästa vore att flytta henne någon annanstans så fort som möjligt."
"Så jävla enkelt av dig", fräser Jake. "Bara lås in henne igen. Så slipper du! Vad gör du ens här?"
"Jake, lugna ner dig nu! Lyssna på vad Jan har att säga."
Och för första gången känner jag mig faktiskt besviken på mamma. Neo nickar, trots att mamma inte ser honom. Både mamma och Neo verkar vara överens.
"Hon behöver fortsatt tillsyn, uppenbarligen. Och det finns ingen möjlighet för henne att få det stödet från hemmet just nu."
"Jag förstår din tankegång, och jag håller med dig, Jan. Men jag vet inte om det skulle hjälpa att flytta henne vartsomhelst. Det kommer oavsett vad stressa henne, frågan är bara om det är värt den stressen? Vi måste fråga oss hur hon skulle reagera på sagda stress."
Neo nickar igen.
"Håller du med dem?" viskar jag.
"Va? Ja, såklart. Något måste ju hända?"
"Neo?" ropar mamma. "Är Nadja också där? När kom ni hem?"
"Nu precis, men vi ville inte störa. Fortsätt ni prata, vi ... Nadja?"
Men jag vägrar lyssna på Neo. Jag klampar in i köket på ett sätt som nog är löjligt för någon i min ålder.
"Nadja, vad gör du här?"
Mamma låter både förvånad och irriterad. Jan ser mest misstänksam ut. Och med all rätt. För nu är jag trött på det här.
"Vad är det här för skit jag hör?!"
Jake är van vid mitt arga tonläge, så han höjer inte ens ett ögonbryn. Jan ser lite obekväm ut, men mamma ser chockerad ut. Det slår mig att jag aldrig blivit arg på henne innan. Inte på det här sättet i alla fall. Men det är nog till min fördel. För nu har jag allas odelade uppmärksamhet. Det här är min chans att säga det jag tänkt. Äntligen kan den där rösten få säga sitt trots att jag önskar att den inte behövde göra det.
"Ni kan inte tro att ni kan sitta där och bestämma över någon annans liv! Hon mår dåligt, hon är inte galen. Har ni inte funderat på att prata med henne?!"
Då ställer sig Jake upp.
"Nadja, kan vi prata själva, du och jag?"
Jag nickar motvilligt. Det är dags. Det är nu eller aldrig.
"Gärna. Det finns en sak jag velat ta upp med dig."

———————————————————————
Drömde att jag uppdaterade, och det var inte förrän nyss jag insåg att jag faktiskt inte gjort det