Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 9. Rosa moln

Jake stirrar på mig med halvöppen mun. Utan ett ord tar han på tröjan igen. Sedan lämnar han mitt rum. Jag följer efter honom trots att jag vet att det är lönlöst. Neo, som sitter i soffan, tittar upp.
"Gick ni inte och la er?"
"Dra åt helvete!"
Jake ser inte ens på honom. Men Neo förstår precis.
"Vart ska du?" ropar han uppgivet.
Jake stannar upp. Han pressar ihop läpparna.
"Hem", säger han till slut sammanbitet.
Jag tittar hjälplöst efter honom när han lämnar huset. Mamma kommer ut från badrummet. Hon nickar mot köket.

Vi sitter tysta med varsin mugg te. Trots att det är sent är ingen av oss trötta.
"Sa ju att han inte skulle gå med på det."
"Neo!" fräser mamma.
"Men det är ju sant! Vi visste alla tre att han inte skulle gå med på något sådant!"
Jag lyssnar inte på det. Jag är djupt i mina tankar. Med knäna under hakan och armarna runt benen stirrar jag framåt.
"Han har inte sovit hemma sedan han hittade sin mamma där."
Varken mamma eller Neo säger något.
"Någon borde gå dit!"
Men när jag ställer mig upp stannar Neo mig. Han skakar på huvudet.
"Du vet att han inte kommer släppa in någon av oss. Inte på något sätt."
Jag sjunker ner på stolen igen. Neo släpper min handled.
"Nu då?" frågar jag lågt.
"Jag ska fortsätta ringa Jan. Till slut kanske han svarar."
"Vet ni vad han sa några dagar efter att hans mamma överdoserat? På sportlovet när vi satt själva i köket."
Mamma och Neo tittar nyfiket på mig.
"Jag frågade honom om det var värt att riskera hans vänskap med Neo, det jag och han höll på med. Och han svarade att vår familj var allt han hade, men att han kände sig ensam. Tror ni att han fortfarande känner så? Tror ni att han ångrar det?"
Mamma går runt bordet. Hon ger mig en öm kram.
"Jag tror inte att han ångrat något. Varken med dig eller Neo."
Neo smuttar på sitt te. Det har förmodligen blivit kallt.
"Jag hoppas att du har rätt."

Huvudkudden luktar som Jake. Jag blir smärtsamt påmind om att han inte är här. Att han blev så arg på mig att han sover borta. Inte bara borta, han sover på ett av ställena som smärtar honom mest. Neo vänder sig i sin säng. För att slippa vara ensam sover jag på madrassen Jake brukar sova på. Neo sa ingenting, men jag tror att han kände samma sak. Det knackar försiktigt på dörren.
"Neo, Nadja, är ni vakna?" frågar mamma försiktigt.
"Mm. I alla fall jag."
"Ni borde gå upp nu. Jag har gjort kaffe."
"Är Jake tillbaka?"
Mamma suckar, verkar tveka.
"Nej."
Den söndagen träffar ingen av oss Jake.

Trots att det är kallt insisterar jag på att ta bussen när jag blir erbjuden skjuts. Jag hoppas att Jake också ska till bussen. Och när jag går ut genom ytterdörren ser jag honom. Han är ganska långt fram, men han är i alla fall på väg till hållplatsen. Jag skyndar mig för att hinna ifatt.
"Hej!" flämtar jag.
Han sneglar på mig. Sedan stänger han ögonen.
"Hej."
"Kan vi prata om vad som hände i lördags?"
Då stannar han. Jag går nästan in i hans rygg.
"Jag vill inte ställa till med en scen mitt på gatan, men nej. Vi kommer inte prata om det. Inte nu, inte ikväll, inte på länge."
Jag ställer mig bestämt framför honom.
"Varför inte? Det här är inte något du bara kan ignorera!"
"Nadja!"
När han ryter till sådär ryggar jag tillbaka. Jag har aldrig hört honom arg tidigare, inte på det sättet.
"Lägg ner! Acceptera att jag inte vill prata om det. Kan du ge mig lite utrymme idag?"
"Hur gör vi i skolan?"
"Låtsas att allt är bra och fint och fantastiskt mellan oss. Låt alla andra tro att vi är så där gulligt nykära och svävar på rosa moln. Jag vill inte att någon får reda på det här."

Början av dagen är enkel. Vi missar bussen och måste springa till första lektionen. Jake tar tillfället i akt och drar någon historia om att vår morgonsnabbis blev lång. Det är enkelt att spela trött på honom och hans jargong eftersom det inte är något skådespel. Lektionen drar ut på tiden och vi har precis nog med tid för att köpa kaffe. Jake säger att han inte ska ha kaffe och att han "fortfarande är trött från omgången i morse och vill sitta kvar". Sedan börjar andra lektionen. Vi sitter bredvid varandra men han är ovanligt fokuserad på allt läraren har att säga. Mitt i mitt fjärde försök till lite kroppskontakt i form av att hålla handen ringer min telefon.
Inkommande samtal
Mamma
Jag reser mig upp för att få lärarens uppmärksamhet. Jake tittar nyfiket på mig. Han måste sett vem det var som ringde.
"Förlåt, men jag måste ta det här. Det är nog viktigt, jag ska skynda mig!"
"Okej, men jag skulle uppskatta om ni försökte att inte ta alla viktiga samtal under mina lektioner."
"Förlåt igen! Men jag måste verkligen ta det här."
Så fort jag är utanför klassrummet pressar jag mobilen mot örat.
"Har något hänt? Varför ringer du när jag har lektion?"
"Förlåt, jag blandade ihop ditt och Neos schema. Men nu när du redan svarat kan jag ju säga det."
"Säga vad?"
"Jag fick tag på Jakes pappa."

—————————————————————
Vad tror ni kommer hända, nu när Carina fick tag på Jakes pappa?