Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 24. Olycka

Vi sätter oss i min säng. För några månader sedan var det en spänning mellan oss när vi var själva. Det var lite förbjudet, lite fel. Idag finns inte den stämningen kvar alls. Just nu känns det faktiskt bara ... tomt. Det känns skrämmande tomt. Tomt på ett sätt jag inte upplevt med Jake tidigare.
"Kom ni fram till något idag?"
"Vi gjorde en anmälan. Jan tycker att vi ska flytta henne någon annanstans så fort som möjligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker..."
"Har ni frågat vad hon tycker, då?"
Jake stänger ögonen. Han tar ett djupt andetag.
"Ja, Nadja. Mamma brydde sig inte riktigt om var hon är inlagd. Men hon ville ..."
När Jake biter sig i läppen smeker jag honom över handryggen. Han rycker till. Det oroar mig. Visst, Jake hanterar inte jobbiga situationer bra, men han har nog aldrig ryggat tillbaka. Inte på det här sättet i alla fall.
"Hon vill flytta. Till en lägenhet någonstans. Jan hade tydligen kontakter eller något, så det kan nog gå ganska fort."
"Vad ... vad säger du?"
Jag stirrar rakt ut i rummet. Jag klarar inte av att möta Jakes blick just nu.
"Jag har tänkt vara hos mamma ett tag fram över. Medicinen fungerar tydligen, så om vi har tur kanske hon kan skrivas ut redan till påsk."
"Det är väl bra?" frågar jag med en apatisk ton. "Att din mamma skrivs ut vore väl fantastisk? Och påsk är inte långt bort."
"Ska vi ta tag i vad båda egentligen vill prata om?"
Det är som att rummet varit fyllt av en dimma, och när han säger det där blir allting klart. Allting blir glasklart.
"Vad menade du med att du ville rensa allt?" fräser jag.
Jake är ledsen, sårbar, och liten just nu. Men jag orkar inte bry mig längre. Nu är jag bara arg.
"Att jag är trött. Jag vill bara ifrån allt. Du sa att du inte förstod hur jag orkar. Det gör inte jag heller! Och nu har den där magiska energin börjat tryta."
"Finns det inget du vill ha kvar? Inget som du vill kämpa för?"
Då stirrar han på mig.
"Nadja, vad är det du försöker säga?"
"Vill du inte ens ha kvar mig?" snyftar jag.
Nej, jag snyftar inte. Att snyfta är gulligt och subtilt. En tår på kinden och glansiga ögon. Jag bölar, fulgråter. Rött ansikte, snor i näsan, svullna ögon. Rubbet. Men Jake verkar inte bry sig. Han drar mig försiktigt till sig.
"Nadja", säger han mot min kind. "Tänk aldrig så igen! Jag älskar dig."
"Så vad menade du?"
"Att jag vill ändra på allt. Att..."
Det knackar på dörren. Jake släpper mig.
"Ah?" ropar han, trots att det mitt rum i sitter i.
"Jag går nu", säger Jan genom den stängda dörren. "Så om det var något mer du ville säga angående Agnes får du göra det nu."
När Jake ger mig en blick som att fråga om lov nickar jag. Egentligen vill jag höra vad han har att säga, men jag har en känsla av att vi har lång tid på oss.
"Tack", säger han tyst.
Nyfikenheten i mig ger mig inte en chans att fundera innan jag följer efter Jake. Han verkar okej med det, tack och lov. Jan står i hallen. Han ska precis ta på sin jacka när vi kommer ner.
"Ja, jag åker nu, så..."
"Jag tycker att du är en vedervärdig människa", avbryter Jake. "Jag hoppas att jag aldrig behöver se dig igen. Du saknar uppenbarligen empati, och sådana som du borde inte få skaffa barn. Men oroa dig inte, Jan. Jag är väl medveten om att du inte tycker om mig heller. Jag vet inte vad jag gjort, men jag har vetat hur du känner länge."
Trots att det han säger är så mörkt och hatiskt ser Jake lugn ut. Det är som att han berättar vad någon ska handla i mataffären. Han har burit på det här länge.
"Var det för att jag var en olycka? Förmodligen. Men du har gett mig tre bra saker. Jag minns inte varför vi flyttade hit, helt ärligt slutade jag lyssna på det mesta du sa för tio år sedan eller så. Men att vi flyttade hit är det bästa du gjort för mig. För det andra är jag jävligt noga med att använda skydd. Jag vill aldrig göra något av dina misstag. För det tredje har jag insett att det som skrämmer mig mest i livet är att hamna där du och mamma hamnade. Att såra någon så hårt att de ger upp på allt. Att de slutar bry sig."
"Är du klar?" frågar Jan kallt.
"Nästan. Jag vill bara äntligen få säga det. Pappa, jag hatar dig."

Med ett stort leende sträcker Jake på sig.
"För att nyss ha förklarat sitt hat för en förälder verkar du väldigt glad", flinar Neo.
Jake lägger armen på armstödet bakom mitt huvud. Han suckar nöjt.
"Jag har nog aldrig mått så här bra tidigare."
Sedan flinar han åt mig.
"Eller ja, om vi inte räknar med alla gånger som..."
"Du har velat säga det där länge, va?" avbryter Neo.
Jag fnittrar till.
"Mm. Och det är så underbart att äntligen ha det gjort! Men det finns faktiskt en grej till jag vill ta upp. Nu när jag ändå är igång liksom."
Jake tar mina händer. Han stryker försiktigt min handflata med tummen. Hans intensiva blick får det att kittla i magen. Jag känner hur jag rodnar. Vad håller han på med?
"Nadja, om jag lovar att göra allt jag kan för att inte såra dig, skulle du ... vill du ... vill du bli min flickvän? På riktigt?"

——————————————————————
Vet att det är en dag tidigt, men det här är "onsdagens" kapitel. Sitter på ett café och försöka döda tid tills min buss hem kommer eller min kompis svarar. Att uppdatera på wattpad känns som ett perfekt sätt!

Finns inte många kapitel kvar nu, hörni!