Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 12. Nästan lite yr

Allt jag hör när jag kommer hem är tv-n.
"Hej?" ropar jag.
"Tja!" svarar Neo.
"Är du ensam?"
Jag hänger av jackan. Den är blöt och kall från det snöblandade regnet. Men den är snygg så jag biter ihop. Det är dessutom april. När det är mars är det okej att ha tunnare jackor.
"Jake är hos en kompis fortfarande, och päronen handlar."
Med ett retsamt leende går jag till vardagsrummet.
"'Päronen'? Har du kollat på gamla filmer igen?"
"Kanske. Jag tänkte koka lite kaffe, ska du ha?"
"Gärna. Men jag ville prata lite med dig också. Nu när vi är själva liksom."
"Prata på, men gör det i köket när kaffet är färdigt."

Neo gnider sig om hakan, trots att han inte har skägg.
"De har nog en poäng."
"Borde du inte ta min sida i det här? Eller hans? Eller vems sida det nu blir om du försvarar mig."
Han skakar på huvudet.
"Jag tar inte någons sida. Jag håller bara med Mirre och Olli om att det här inte kan vara hälsosamt för någon. Speciellt inte dig. Och tro det eller ej, men du betyder mer för mig än någon annan."
"Men jag kan inte bara säga upp all kontakt med honom. Han bor praktiskt taget här!"
"I så fall får vi sätta press på honom att skaffa den där hjälpen."
Jag slänger bak huvudet med en klagosuck. Neo förblir opåverkad.
"Och hur ska vi göra det?"
"Det är dags att ta av silkesvantarna."

Dörren till Neos sovrum öppnas långsamt. Jake tittar förvånat på oss, där vi sitter halvsovande i sängen.
"Är Nadja också här?"
"Verkar så, sitt."
Neo klappar bestämt på täcket bredvid sig. Jake sätter sig försiktigt en liten bit bort. Jag kan inte vara säker, men jag misstänker att blicken min bror just nu bär liknar den han hade när Jake fick stryk. Han verkar dessutom lyfta handen lite mot munnen. Det kan dock vara inbillning från min sida.
"Vi behöver snacka."
Nu ryggar Jake definitivt bakåt. Han verkar skeptisk till situationen.
"Om vad?"
"Dig. Och dina problem."
Tystnad. Spänningen mellan min bror och hans bästa vän är hemsk. Som utomstående kan jag dessutom bara ana den. Jake tittar bort. Sedan på mig. Sedan mot dörren, skrivbordet, ner i golvet, på mig igen, och till slut möter han Neos blick.
"Ut med det, då."
"Träffa en psykolog."
De ser på varandra, utmanar varandra. Jake blir den som förlorar.
"Men vad spelar det för fucking roll?" utbrister han frustrerat. "Varför är det så jävla viktigt för er att jag går till någon psykolog?"
"För att vi inte pallar mer! Förstår du inte hur själviskt det här är? Vi gör inte det här för din skull, vi orkar bara inte försöka stötta dig själva när du går igenom allt det här."
Jake blir tyst. Han ser på mig. Jag viker undan blicken.
"Är du så självupptagen att du inte förstår att du lägger press på mig? Att du skadar Nadja? Vi kan inte bara låtsas som ingenting. Vi vill inte se dig må dåligt, men vi kan inte göra något heller. Sök hjälp för fan, ta ditt jävla ansvar nu!"
Diskussionen har tagit en drastisk vändning. Nu verkar killarna redo för strid. Men så vänder sig Jake mot mig. Han ser inte lika arg ut då. Han ser försiktig ut.
"Nadja", säger han lågt. "Skadar jag dig?"
Jag pressar ihop läpparna. Utan ett ord nickar jag. Men jag kan fortfarande inte möta hans blick. Då lämnar Jake rummet. Jag och Neo ser på varandra, men ingen säger något. Vi sitter så några minuter. Jake borstar tänderna, spolar toaletten, och släcker badrummet. Men han kommer inte in igen. Soffan gnisslar däremot till. Han är alltså så arg att han spenderar natten i vardagsrummet.

Jag stirrar ut i det släckta rummet. Att sova var något jag gav upp på redan innan jag gick och la mig. Det finns inte en chans att jag ska lyckas med det nu. Jakes blick finns fortfarande kvar i mitt huvud. Han var inte bara arg, det är jag säker på. Det fanns något annat där också. Det var därför han inte sa något, det var därför han gick och la sig på soffan.
"Nadja?" viskar Jake från dörröppningen.
Jag kastar mig upp ur sängen.
"Jake!"
Innan jag själv märkt det har jag slagit armarna om honom. Han smeker försiktigt mig över ryggen.
"Kan vi prata? Jag vet att det är sent och att vi borde sova, men jag kan inte somna nu."
"Inte jag heller. Kom, vi sätter oss i sängen."
Han ler tacksamt.
"Ta inte båda kuddarna, jag vill också ha någon."
"Äsch, du sover ju på soffan ikväll."
Han försöker spela förolämpad men misslyckas.
"Vad var det du ville prata om?" frågar jag när nyfikenheten tagit överhanden.
"Om oss."
Lättsinnigheten försvinner med ens.
"Åh."
"Är det verkligen så? Sårar jag dig?"
"Jag ... jag antar det. Just nu hjälper du mig inte att må så bra i alla fall. Men jag vill inte lägga någon skuld på dig. Du mår dåligt, och det är okej! Men ibland..."
"Nadja", avbryter Jake. "Lugna dig. Och sänk rösten innan du väcker alla."
"Förlåt ..."
Då stryker han mig över kinden. Det var så längesedan han gjorde det att det kittlar i magen. Hans doft gör mig fortfarande nästan lite yr.
"Be inte om ursäkt. Varken du eller Neo ska be om ursäkt. Jag har varit en urusel vän till er som bara tänkt på mig själv hela tiden. Ni finns alltid och lyssnar och stöttar mig, men jag erbjuder aldrig det tillbaka."
Insikten om hur Jake förändrats slår mig. Han skulle aldrig sagt något sådant för ett par månader sedan.
"Men det är väntetid."
Jag lägger huvudet på sned för att visa min förvirring. Som en hundvalp. Och det funkar ju för hundvalpar.
"Psykologen. Jag ringde i måndags."

—————————————————————
På något sätt lyckades jag glömma att posta ett kapitel trots att jag suttit vid internet hela dagen? Förlåt!

Fick en plötslig lust att se "G för gemenskap". Någon annan som sett den? Senast jag såg den var dock på VHS, så det blir lite svårt.
... någon av mina läsare som såg sina barnfilmer på VHS? Har kommit underfund med att tiden går framåt.