Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 8. Urkass

Det finns två anledningar till att jag vaknar bredvid Jake. I alla fall enligt honom. Första anledningen är att han var så trött att han inte ens märkte att han somnade. Andra anledningen, och vad jag tror är den främsta, är att han inte ville råka stöta på någon på väg mot Neos rum. Med "någon" menar han pappa. Jag må vara korkad, men till och med jag förstår det. Det slutar med att han fortfarande ligger under täcket i min säng när jag går ner till köket.
Kaffekokarens puttrande känns högre än vanligt. Kylens brummande är nog också högre. Nej, det är bara jag som är hypermedveten om allt som pågår runt mig. Det prasslar i tidningen när pappa byter blad. Ingen har sagt till honom att den är uppochner. Jag sjunker ner på stolen som är så långt från honom som möjligt. Mamma visslar när hon förbereder sin gröt, precis som hon brukar när hon är obekväm.
"God morgon", mumlar jag.
Jag sträcker mig efter en skiva rostat bröd utan att möta någons blick. Speciellt inte pappas. Men då tar han ett djupt andetag.
"Jag ... äh, jag vill be om ursäkt."
Mamma slutar vissla. Jag kommer av mig i att bre marmelad.
"Ja, för att jag bara gick ... gick in i natt. Det..."
"Nej, du tar du jävla ansvar och går ner i köket som en vuxen människa!"
Neos röst fyller köket trots att han befinner sig på en annan våning. En kort stund senare klampar min bror in i rummet. Bakom sig har han Jake, som har blicken fäst i golvet.
"God morgon", ler mamma. "Det finns kaffe till er också."
Pappa ler stelt.
"Jag bad precis om ursäkt till Nadja, men jag är väl skyldig dig en ursäkt också."
Nervöst skratt.
"Jo, alltså ... det, äh, jag tyckte att det lät som att Nadja hade en mardröm och hon vaknade inte när jag knackade. Så jag tänkte väcka henne lite försiktigt. Men ja, jag ber verkligen om ursäkt."
Stel stämning. Stel, stel, stel stämning. Jake nickar tyst med blicken mot golvet. Jag bestämmer mig för att säga det enda som kan flytta våra tankar.
"Skulle du hälsa på din mamma idag?"
Äntligen lyfter Jake blicken. Han ler.
"Tänkte det."
"Vill du ha skjuts?"
Neo hoppar glatt in i samtalet.
"Gärna, men är det okej om jag träffar henne själv?"
"Såklart. Jag och Nadde kan åka och fika under tiden eller något."

Vi vinkar åt Jakes ryggtavla när han nästan springer över parkeringen. Han ser oss inte. Neo suckar.
"Så vad hände inatt?"
"Pappa gick in i mitt rum när jag satte på Jake. Bokstavligt talat."
"Så grafisk behöver du inte vara. Men det låter ganska hemskt."
Jag tittar på den folktomma parkeringen.
"Är vi förlåtna av dig nu? Jag menar, det lär inte bli mer plågsamt än sådär liksom."
Neo frustar till när han lägger i en växel.
"Ja, nu har ni straffats nog. Jag kan inte toppa det där! Vad såg pappa?"
Skadeglädjen lyser i min brors ögon.
"För mycket skulle jag gissa. Jag hade inte ens vetat att pappa kom in om inte Jake kastat av mig och sa att han fick ögonkontakt."
Neo brister ut i ett gapskratt. Jag smäller till honom över armen.
"Fokus på vägen!"

"Har du sagt något till honom än?"
Med munnen full av paj skakar jag på huvudet.
"Du vet väl att du är den enda som kan ta upp det?"
"Mm", mumlar och och sväljer. "Jag är medveten om det."
"Tror du verkligen att han kommer att gå med på det?"
Jag rycker på axlarna.
"Inte egentligen. Men vi måste göra något."
Neo nickar tyst.
"Mamma har försökt få tag i Jakes pappa, förresten."
"Jag vet."
Jag stirrar ner i mitt kaffe. Runt oss pratar folk glatt i caféet. Det irriterar mig nästan, trots att det är orättvist av mig. Bara för att vårt liv känns skit betyder det inte att alla andra måste vara ledsna.
"Tror du att hon får tag i honom?" fortsätter Neo.
Jag ler bittert.
"Det är svårt att säga. Han verkar inte vara den ... närvarande typen, om man säger så."
"Han verkar som en urkass pappa och make."
Jag skrattat till.
"Kunde inte sagt det bättre själv."

Pappa har samlat familjen vid köksbordet. Vi väntar otåligt på att han ska komma till skott, även om vi anar vad det kan handla om.
"Jag och Carina har pratat, och ... äh ... ja, vi skulle vilja komma det ett förslag."
Han ser på mig med en hoppfull blick. Jag höjer på ena ögonbrynet.
"Okej? Vadå?"
"Vi vill självklart inte ställa oss i vägen för era liv. Det vore inte rättvist! Men om du, ni, skulle kunna tänka er att bara dela säng på helgerna och inte skolkvällar skulle det nog vara bra. Det är viktigt att få nog med sömn, och Nadjas betyg får inte sjunka mer."
Jag snörper på munnen.
"Hittills har de bara blivit bättre."
"Nadja, snälla?" ber mamma.
Hennes blick, som är en märklig blandning av värme och bestämdhet, får mig att sucka.
"Okej då. Jake, vad säger... Jake?"
Han lyfter hastigt blicken som varit riktad mot golvet.
"Va? Förlåt, äh, ah."
Jag lägger huvudet på sned.
"Vad tänker du på?"
Egentligen vet jag ju vad han tänkte på. Han tänkte på sin mamma. Det står skrivet i pannan på honom.
"Nä, inget viktigt, sorry. Men ja, jo, du har en poäng."
Jake sneglar på mig med ett retsamt leende.
"Hon har verkligen inte råd att få sämre betyg."
"Vid närmare eftertanke kan du sova själv inatt", muttrar jag.
Men vi vet båda två att det bara är tomma hot.

Jake slänger sin t-shirt på golvet.
"Det känns konstigt att inte redan vara halvnaken", säger han.
Jag skrattar till. Han har en poäng. Vi brukar behöva smyga. Speciellt på kvällen.
"Vill du ta av den utanför och komma in igen?"
"Nej tack."
Sedan flinar han.
"Fast den där delen med att 'komma in' lät ju inte helt fel."
Men när han ska kyssa mig vänder jag undan ansiktet. Det är nu eller aldrig.
"Jag ville faktiskt be dig om en sak", säger jag lågt.
Jake tar ett steg bakåt, ser bekymrad ut.
"Vadå?"
"Vill ... kan du tänka dig att ... att ..."
Ta dig samman, Nadja!
"Snälla gå till en psykolog!"

———————————————————
Jake till en psykolog. Vad tror ni om den idén? Och vad tror ni Jake själv tycker om önskemålet?
Idag har jag en "skrivdag", så jag ska spendera hela dagen framför datorn med alla olika berättelser och manus som ska skrivas och korrekturläsas/redigeras. Tydligen tycker jag om att plåga mig själv.