Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 18. Jan

Ja, må jag leva uti sjuttiosju år till!
Get it? För att jag fyller tjugotre idag? Och egentligen sjunger man hundra?
... okej, här kommer kapitlet.
—————————————————————

"Ska du inte svara?" frågar jag.
Jake säger inget. Men han stretar inte heller emot när jag tar telefonen från honom. Jag tycker på den gröna luren.
"Hej, det är Nadja som pratar i Jakes telefon."
"Hej. Skulle jag kunna få prata med Jake?" frågar en mansröst jag knappt hört.
När jag tänker efter minns jag inte riktigt hur Jakes pappa ser ut. De få gånger han varit hemma sedan de flyttade in har han varit inomhus. Om mitt minne inte sviker mig är han inte den sociala typen.
"Vänta lite", mumlar jag.
Frågande räcker jag telefonen till Jake. Han verkar kommit tillbaka till verkligheten igen, och tar emot den.
"Hej."
Jakes röst är iskall.
"Hej, Jake."
Volymen är så hög på telefonen att jag kan höra vad de säger utan problem. Det beror på att jag höjde volymen innan jag gav tillbaka telefonen, av just den här anledningen.
"Jag ville bara säga att jag kommer hem på onsdag, så du kan väl försöka handla lite mat tills dess så kylen inte är helt tom? För du är väl knappast hemma nu förtiden? ... Jake? Jake? Är du kvar?"
"Va? Äh, ah, förlåt. Jag försöker bara förstå varför du refererar till mitt och mammas hus som 'hemma'."
En långdragen suck hörs på andra sidan luren. Trots att han beter sig lite löjligt står jag på Jakes sida i det här. Det är som att hans pappa inte förstår vad han gjort fel.
"För att jag äger huset, Jake, vare sig du vill eller inte. Så skärp dig nu."
Då är det som att något brister för Jake. Han flyger upp från sängen.
"Jag? Är det jag som ska skärpa mig? Vem fan är du att säga något till mig? Jag vet inte vad du tror, men du är fucking ingenting för mig. Jag har lovat Neo och Nadjas mamma att samarbeta, men jag vill att du ska ha jävligt klart för dig att det är för mammas skull. Du är fan död för mig. Så fort det blir lite jobbigt bara sticker du. Du skiter fullständigt i alla andra, din själviska jävel. Sedan lämnar du alla fucking problem till mig! När allt är färdigt med mamma vill jag aldrig höra av dig igen!"
Om han pratat i en gammal telefon är det nu han slängt på luren. Men allt han kan göra är att tycka bort samtalet och kasta mobilen på sängen. Ilskan har fått honom att skaka. Vi klär på oss i tystnad.
"Jag måste röka", mumlar han när vi är färdiga.
Jag gör ingen ansats att stoppa honom. Istället följer jag med honom. Mamma står utanför. Hon har definitivt hört samtalet. Jake vet det också, det måste han, men han säger ingenting. Han går bara förbi henne.
"Var det Jan?" frågar hon mig.
"Vad fick dig att lita ut det?" säger jag med ett bittert skratt.
Hon ler. Men det når inte ögonen.

Trots att jag somnade i en tom säng vaknar jag bredvid Jake. Han verkar sova tungt. Jag väljer att inte väcka honom, just nu behöver han nog fly från verkligheten så mycket som möjligt. Så jag smyger ner i köket. Neo sitter med en kopp kaffe och verkar djupt fokuserad på sin telefon. Förmodligen ett hjärndött mobilspel. Den där typen han låtsas att han inte alls tycker om egentligen.
"Yo", säger jag när jag går mot kaffekokaren.
Han lägger snabbt undan telefonen.
"God morgon."
Jag himlar med ögonen för att visa att jag är väl medveten om att han spelade. Neo verkar ignorera det.
"Vad var grejen med Jake igår? Jag såg att han gick ut."
"Hans pappa ringde", säger jag och sätter mig mittemot Neo. "Så han sa att han behövde röka."
"Var han ute länge? Jag hade nog somnat när han kom tillbaka."
"Jag också. Men han ligger och sover i min säng nu i alla fall. Tänkte låta honom sova så länge som möjligt, han behöver det nog."
"Låter vettigt. Vad pratade de om?"
"Jan sa att han skulle komma på onsdag och bad Jake köpa mat. Jake blev skitförbannad över att han kallade det för sitt hem och ... ah, skällde väl ut honom. Det var inte ett så konstruktivt samtal."
"Vart tror du att han tänker sova när hans pappa är he... där?"
"Här. Och kalla honom inte för 'pappa'. Han heter Jan."
Vi tittar båda upp. Jake står i dörröppningen, uppenbart nyvaken.
"Sorry. Det finns kaffe till dig också."
"Tack."
Sedan blir vi tysta, alla tre. Det finns inte så mycket att säga.
"Nadja?" ropar mamma från vardagsrummet.
"Va?"
"Glöm inte läxorna till imorgon."

Nästa blad verkar lika komplicerat som det förra.
"Tar det aldrig slut?" gnäller jag.
"Inte i den här takten i alla fall. Vill du ta examen med oss andra eller inte?"
"Det känns mindre och mindre lockade."
Jake bara skrattar. Jag pussar honom på kinden. Delvis för att han är söt, delvis för att dra ut på tiden.
"Nadja", varnar han. "Läxorna. Jag sitter kvar tills du är färdig."
"Varför gör du det här?"
"Vadå varför? Sitter kvar? För att det inte finns en chans att du blir färdig annars."
"Inte det. Varför hjälper du mig? Varför är det här så viktigt för dig?"
Då knyter han nävarna. Trots att han vänder bort ansiktet ser jag den nästan plågade minen. Han pressar samman läpparna för att sedan sucka.
"För att det här är det enda jag någonsin kunnat göra för dig. Jag kan inte stötta dig, jag kan inte trösta dig, jag kan inte göra något rätt förutom det här."
"Jake?" säger jag försiktigt.
Han vänder sig mot mig. Jag lägger min hand på hans.
"Tänk inte så mycket på det. Du gör tillräckligt."
Då ler han. Det är både varmt och retsamt.
"Du måste ändå göra färdigt läxorna."
"Fan också."

—————————————————————
Förra kapitlet kom senare än tänkt eftersom vår internet uppkoppling krånglat. Så det publicerades inte, vilket jag inte märkte förrän dagen efter. Ver om ursäkt!
Någon som tyckte att mitt skämt var roligt? Det med hundra minus tjugotre? Jag fyller alltså faktiskt år idag, det var inte skämtet.