Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 26. Syster

"Tjena! Är Jake här?"
Jake måste hört Jontes röst, för han praktiskt taget stormar ut ur köket.
"Vad fan gör du här?"
Jonte bara flinar.
"Hälsar på."
"Ja, jo, vi ser det", muttrar jag. "Men varför är du hos mig?"
"Jag tänkte att det är större chans att Jake är här än någon annanstans, så jag kollade upp adressen helt enkelt. Du är dessutom ganska ensam om ditt namn, vet du det?"
"Det är lite creepy."
Jonte rycker på axlarna, uppenbart immun mot min pik. Istället vänder han blicken mot Jake.
"Jag är orolig för dig, dude."
"Same", fnyser Jake. "Att leta upp någons adress och bara dyka upp såhär är fan inte friskt."
Då ser jag min chans. Men en fejkad gäspning sträcker jag upp armarna.
"Nä, jag ska nog gå och lägga mig, ses imorgon, Jonte."
"Nej", ropar Neo från köket. "Du är inte färdig med läxorna."
Jag mumlar några svordomar. Då kommer mamma ut från vardagsrummet. Jag hade helt glömt att hon satt där, och baserat på Jakes min har han också det.
"Hej?"
Jonte rätar snabbt på sig. Han hade tydligen missat att jag, en gymnasieelev, inte äger ett eget hus. Hur har den här människan bättre betyg än jag? Undra om street smart är en grej trots allt.
"Hej, Jonte. Jag går i samma klass som Nadja och Jake."
Mamma sätter händerna på höfterna. Hon höjer på ena ögonbrynet.
"Vad gör du här, Jonte? Det är sent och jag försöker få mina ungar att göra sina läxor."
"Jag ville prata med Jake om en ganska viktig grej."
När mamma snörper på munnen verkar Jake ge henne en bedjande blick. Hon är immun.
"Sätt er i köket. Nadja, är dina läxor klara?"
"Varför frågar du bara mig?" gnäller jag.
"För att jag är din mamma. Jake, är hon färdig med läxorna?"
"I stort sett."
Det är första gången Jake ljuger för mamma om mina läxor. Han har också insett att det kommit upp något viktigare. Jag vet inte om mamma tror på lögnen eller om hon förstått samma sak, men hon nickar.
"Dåså, sätt er i köket. Men var inte uppe för sent, det är skola imorgon."

"Prata med mig", insisterar Jonte för tredje gången.
Jake skakar på huvudet, för tredje gången.
"Jag förstår inte vad du snackar om. Jag tycker att jag pratar med dig mest hela skoldagarna. Tyvärr."
Jonte slår händerna i bordet. Neo lyfter blicken från skolboken för att blänga på honom.
"Du vet att det inte är vad jag menar!" fräser han. "Du får samtal hela tiden, du är ledig, och ibland bara sticker du. Men lärarna verkar helt okej med det."
"Jag har sagt att farmor är sjuk. Hon ligger på sjukhuset, ingen av oss vet hur länge hon kommer klara sig. Det går upp och ner hela tiden. Det var därför Ja... pappa hämtade mig häromdagen."
Jag vet inte om Jonte ser det, men både jag och Neo ser hur ont det gör i Jake när han använder ordet "pappa".
"Och det var därför du var borta innan sportlovet?"
Jake nickar.
"Bullshit. Eller råkar Nadjas faster vara din farmor? För i så fall är eran relation lite creepy."
"Vad antyder du, Jonte?" morrar Jake.
Han låter hotfull. Så hotfull att jag omedvetet ryggar bakåt på stolen.
"Är det sant att din mamma är på psyket?"
Först blir Jake kritvit i ansiktet, sedan blir han röd, sedan ökar hans andning, och till sist går han från köket. Jag tvekar inte på att följa efter.
"Jake!" ropar jag efter honom.
Han är på väg mot mitt rum, och bryr sig inte om mig. Eller så hörde han mig inte. Jag vet faktiskt inte. Men jag följer med honom till mitt rum. Vi sätter oss på min säng.
"Hur fick han reda på det?"
Jakes röst är tom. Frågan är inte menad till mig. Och även om den vore det tror jag inte att han hade uppfattat mitt svar. Han är någon annanstans just nu.
"Men är det verkligen hela världen?" försöker jag. "Jonte är schysst. Och förutom mig och Neo är han din bästa vän, eller hur?"
Jag hör inte vad Jake mumlar som svar. Det knackar försiktigt på min redan öppna dörr. Jonte ser ovanligt liten ut när han står där. Neo ser ovanligt stor ut när han står bakom honom. Neo har alltid Jakes rygg. Jag ser Jake le lite. Men det är bara lite.
"Visste du att min syster var inlagd på psyk?" säger han lågt.
Jake svarar inte.
"På samma avdelning som ... som din mamma. Jag såg dig där en gång. Du var där med Neo och Nadja, jag ville inte störa. Dessutom hade jag viktigare saker att tänka på just då, så jag sa ingenting. Jag tänker inte fråga om några detaljer, för det vore bara osmakligt. Och helt ärligt bryr jag mig inte om varför hon är inlagd. Men jag vet hur det känns när någon man står nära mår dåligt."
Jake svarar fortfarande inte.
"Så jag ville säga att min morbror har en psykklinik. De har inte lika lång kö som vuxenpsyk."
När Jake fortsätter med sin tysta behandling suckar Jonte.
"Det var allt jag ville säga. Vi ses imorgon. Sorry för att jag störde er kväll."
Då tar Jake ett försiktigt tag om min hand. Han lyfter huvudet för att möta Jontes blick.
"Kan ... kan jag få numret?"