Jag älskar dig, Fuckboy

Kapitel 20. Mörkblå

"Men", säger jag utan att veta hur jag ska fortsätta meningen. "Någon måste väl hållit koll? Hur kan hon... jag menar hon är ju... och...."
"Nadja", säger Jake lugnt.
Han fimpar cigaretten.
"Jag vet ingenting. Inget alls. Jan kommer redan imorgon, det är allt. Jag frågade inte och de sa inget."
Jake reser sig upp. Jag följer med honom. Huset är tomt, men Neo borde komma hem när som helst.

Min bror verkar mycket mer samlad än vad jag är. Egentligen är det inte så konstigt, så har det alltid varit. Han lyckas nästan alltid hålla huvudet kallt. Jag brukar, däremot, mest kasta ur mig ord för att kväva all hemsk tystnad som uppstår.
"Jag tänker inte be dig att inte bli arg", säger Neo. "För jag känner dig väl nog för att veta att du kommer bli förbannad ändå. Men tror du inte att det kanske är bättre att hon fortsätter vara inlagd? Med tanke på att hon försökte begå självmord?"
Precis som Neo förutspådde blir Jake förbannad.
"Anledningen till att hon gjorde det var ju för att hon är inlåst!"
Neo ser lika samlad ut som innan.
"Det var bara en fundering, Jake. Ta ett djupt andetag."
Men det gör han inte. Istället reser han sig upp.
"När kommer Carina hem?"
"Va?"
"Carina, er mamma, när kommer hon hem?"
Neo tittar på den enda fungerade klockan i köket, mikron, och funderar.
"Om typ tre timmar, tror jag. Vadå?"
"Då ses vi om tre timmar."
"Var ska du?"
"Hem", säger Jake och lämnar köket. "Jag måste städa."
Neo skrattar misstroende.
"Är du seriös?" ropar han efter Jake.
Jag ropar inget. Istället skyndar jag mig efter honom.
"Jake?" säger jag försiktigt.
När jag kramar hans arm stannar han upp.
"Ja?" suckar han.
"Får jag hjälpa till?"

Bortsett från gången vi hittade hans mamma har jag nog bara varit hemma hos Jake tre gånger, max. Och alla gångerna inträffade under det första halvåret vi var grannar. Nu i efterhand förstår jag att det måste berott på att Agnes hade ork de första månaderna. Jag såg det inte då, men Jake måste märkt det. Han kändes faktiskt gladare i början. Nej, det är fel. Han kändes på ett annat sätt då. Oavsett vad är huset sig likt. Ofrivilligt letar sig min blick till hallväggen Jake suttit lutad mot den där dagen. Hans tomma blick är något jag aldrig kommer kunna glömma. Inte heller synen av Agnes på badrumsgolvet. Ibland drömmer jag om det. Men det kan inte vara något i jämförelse av vad Jake behövt gå igenom.
"Kan du dammsuga? Den är i städskåpet i köket. Jag måste röja på mitt rum."
"Hur kan det ha blivit smutsigt egentligen? Ingen är ju här liksom."
Jake rycker på axlarna.
"Jag är ju här ibland. Men ärligt talat så har jag inte städat sedan... helvete! Alla växter är döda."
Jag fnyser.
"Vad väntade du dig egentligen? Men ge dem ordentligt med vatten, jag tror bara de är vissna."
"Yes ma'am!" flinar han.

Sängen har mörkblå lakan. I rummet står en bokhylla och ett tomt skrivbord. Hans laptop ligger förmodligen i soffan hos oss, det brukar den.
"Jag har nog aldrig varit i ditt rum innan. Faktiskt."
"Inte? Men du har väl varit här innan?"
Jake signalerar att jag ska sätta mig på madrassen bredvid honom.
"Ja, för flera år sedan. Men då tvärvägrade jag att gå in i ditt rum. Vi vet båda två varför du ville ha dit mig."
Då flinar han.
"Ja just det, så var det ju. Innan du insett hur fantastisk jag är."
Han lägger sig på rygg.
"Men det är förvånansvärt normalt. Faktiskt."
"Vad väntade du dig?"
Jag rycker på axlarna.
"Ingen aning, faktiskt. Men det är ... normalt. Standard."
"Det brukade vara rörigare. Men jag är ju aldrig här längre, så det håller sig ganska städat. Typ."
"Hur är det?"
"Att städa? Ganska tråkigt måste jag nog medge."
"Du vet vad jag menar! Med dig. Hur är det med dig? Din mamma kommer imorgon och din mamma..."
"Nadja", avbryter han. "Din mamma är hemma om mindre än en timme. Till dess, kan vi bara vara du och jag? Inget prat om familjer eller krångel. Jag har saknat att ha egentid med dig."
"Försöker du säga att du vill ha sex?"
"Det var inte min poäng. Men om du insisterar."
Jag tänker efter en kort stund. Sedan ler jag.
"Vi har faktiskt aldrig gjort det i din säng."

Mamma ger Jake en hård kram när vi kommer in i hallen. Han verkar obekväm.
"Vi ska fixa det här", säger hon mjukt.
Jake klappar henne frågande på ryggen. Både jag och Neo försöker hålla tillbaka våra skratt. Jake verkar lättad när mamma äntligen släpper honom.
"Vilken del? Att mamma försökte begå självmord igen eller att Jan kommer hit?"
Mamma himlar irriterat med ögonen. Jag har ingen sympati för henne, hon borde vara väl medveten om att det är såhär Jake beter sig.
"Lennart kommer snart hem, han skulle köpa med sig från thai-stället vid hans jobb. Det känns som att vi alla kan behöva den där pausen idag."
"Men du frågade ju inte vad vi skulle ha?" gnäller jag.
"Jag försökte ringa dig men du svarade inte. Det lät väl för högt när ni städade."
Jag viker undan blicken. Hon vet att vi inte städade. I ögonvrån ser jag Jake ge samma reaktion som jag. Det får mig att le lite. Men jag vet att just nu är fel tillfälle att tänka på det. Just nu måste vi fokusera på allvarligare saker.

——————————————————————
[insert onödigt svammel här]