Hjärtslag | Dante Lindhe

Del 31

18:10
Det är fredag och jag och Alva sitter hemma hos henne och chillar. Vi pratar skit samtidigt som vi rensar hennes garderob. Vi provar saker för att se om dem passar, ta bort det hon tycker är fult, saker som har hål i sig och annat. Vi har skapat olika högar i hennes rum, en för saker hon vill behålla, en för saker att slänga och en för saker att donera. Vi har suttit i en timme, jag har min mobil på tyst läge och den ligger långt ifrån mig så jag är inte med i världen. Elvira hade träning efter skolan så vi sitter också och väntar på henne. När vi kommit lite längre än halvvägs hör vi ringklockan där nere och Alvas mamma öppnar dörren. Vi hör några röster och sedan fotsteg uppför trappan, dörren for upp bakom oss och vi vänder snabbt huvudena efter ljudet. Bakom oss är en andfådd Elvira som sprungit uppför trapporna. Hon tar några andetag innan hon släpper dörrhandtaget och stänger dörren och sätter sig på golvet bredvid oss.
"Varför har du så bråttom?" Säger Alva innan jag precis tänkt säga något.
"Det är inte likt dig att trötta ut dig utan en väldigt bra anledning" säger jag och får ett leende av Alva.
"Ludwig ringde mig innan och sa att han ska flytta!" Säger hon högt och jag tar några sekunder innan jag fattar vad hon just sagt.
"Va?" Säger Alva och jag bara kollar med förvirrad blick ner i golvet.
"Jag vet och det är inte bara det, Dante ska flytta med honom" säger hon och jag blir bara mer förvirrad.
"Vänta VA, vart?" Säger jag och försöker lugna ner mig, dem kunde ju bara flytta till ett nytt ställe, det kan ju vara i samma stad som nu.
"Visste du inte?" Säger Elvira och kollar på mig, hon är förvånad.
"Nej, Dante har inte sagt något" säger jag och börjar bli orolig för jag kan se Elviras puls gå upp, hon fattar lika lite som jag eller kanske inte lika lite men hon är väldigt förvirrad i det här läget.
"Dem ska flytta till USA" säger hon och jag tappar hakan, det här måste ju vara ett skämt.
Jag skakar på huvudet, allt är en röra i huvudet, jag vet inte vad jag ska säga.
"Men varför, varför har han inte sagt något?" Säger jag fast det kan ju inte dem svara på.
Jag tar mig någon minut, ingen säger något eller så säger dem något men jag blockerar ut ljudet av det, jag lyssnar bara på mina egna tankar.
Efter någon minut så ställer jag mig upp jag går mot min mobil, jag känner deras blickar efter mig när jag ställer mig upp. Jag tar upp mobilen och ser några missade samtal från Dante, han har nog förstått att jag skulle få reda på det, Ludwig har säkert sagt att han har sagt till Elvira och Elvira skulle definitivt säga till mig. Jag ringer upp honom och går runt lite i rummet, jag känner tåren i halsen och känslan av att jag vet inte om jag kommer kunna få några ord ut ut min mun. Jag försöker andas långsamt och jag sväljer hårt gång efter gång, jag här ringsignalerna och väntar på att han ska svara sedan hör jag det.
"Hej" säger han i andra änden och jag vet inte ens vart jag ska börja.
"Varför sa du ingenting?" Han tar någon sekund på sig att svara.
"Jag ville men jag ville inte göra det över telefon, jag visste inte att Ludwig skulle säga det så snart till Elvira, det bestämdes igår" säger han och jag vet inte ens vad jag ska svara.
"Det är bättre att få reda på det över telefon från dig än från Elvira" säger jag
"Jag vet, förlåt att jag inte sa något"
Jag tar ett djupt andetag
"När åker du?" Säger jag och hoppas på ett bra svar men det finns ju egentligen inget bra svar.
"Om två veckor" säger han och jag vill bara tänka positivt, jag vill inte vara arg men hur kan jag hjälpa det.
"Ähm träffa mig imorgon i stan vid 3"
Säger jag, jag orkar inte träffa honom nu och jag vill bara spendera den sista tiden, sista två veckorna tillsammans och dessutom vill jag ha svar. Jag har så många frågor och så lite svar, jag lägger ner mobilen på Alvas skrivbord och försöker stopp tårarna för att komma. Jag samlar mig innan jag vänder mig mot tjejerna som sitter på golvet och kollar bak mot mig. Jag ler ett lite leende som ska visa att jag är okej och sedan sätter jag mig ner jämte dem på samma plats som jag hade förut. Jag försöker glömma det som hände precis och ha en rolig kväll med tjejerna men då och då eller ganska väldigt ofta så tänker jag på det. Alva hade ju i alla fall kvar Axel om nu dem kommer någonsin bli något officiellt, och när jag tänker så tänker jag bara , varför behövde ju Dante åka. Jag vet att det är det han vill men varför och hur länge ska han vara borta, om han ska nu flytta är det då permanent. Jag vill radera frågorna i mitt huvud och tänka att allt får jag svar på imorgon, vi har två veckor kvar, gör det bästa av situationen.