Hjärtslag | Dante Lindhe

Del 16

Någon stans i mina tårar så somnar jag.

Jag vaknar upp av ljuset som tagit sig in i rummet, jag kollar upp och ser att Elvira ligger bredvid mig och sover fortfarande. Jag ser att tv:n är fortfarande på med texten "tittar du fortfarande?".
Det tar mig några sekunder innan det smäller mig och kommer på allt som hände igår. Jag drar mig automatiskt till min mobil för att kolla om det faktiskt var på riktigt. Jag lyser upp mobilen och ser en massa notiser från allt och alla.
Jag har fått sms från Ludwig, Valter, Noel och axel som frågar hur jag mår. Sedan ser jag att det är massa snapchats från folk jag inte brukar snapa med och när jag går in är halva från folk som försvarar Dante och säger att han inte gjort skit o att jag borde prata med han. Den andra halvan är folk som säger att dem hörde vad som hänt och lider mig mig och berättar vilka idioter alla är. Grejen är att jag blir inte arg på folk som säger att jag inprincip överreagerar så hårt för jag känner likadant, jag bara tänker att vad var det jag igentligen såg. Det var två människor som är vänner? Som dansar bara?

Jag öppnar bara att snapchats utan att svara för grejen är att inga av dem här människorna är igentligen mina vänner, bara bekanta. Jag går in på smsen och svarar på dem, jag säger att allt är "kaos i mitt huvud". Jag vill inte ljuga och bara säga att allt är bra för dem skulle veta att jag ljög så jag sa en enklare version av allt.
Jag går in på Instagram och kollar igenom bilderna innan jag kommer till folks bilder av gårdagen och ser Alvas bild som hon lagt upp på henne och Tea och skrivit under bilden: min vardag, fest + baby💞

Jag känner ilskan inom mig och vill bara kasta mobilen i väggen. Det slutar med att jag pekar finger till skärmen och bara svär en jävla massa så att Elvira bredvid mig vaknar upp yrvaken och kollar på mig som att jag är dum i huvudet.
"Jävla fitt Alva har lagt upp en bild med Tea och har "officiellt" skitit i oss helt. Jag orkar bara inte, jag hatar henne"
"Det gör du ju inte faktiskt" säger Elvira och fnissar lite och jag bara kollar på henne med döden i blicken.
"Jo det gör jag nog mig i fan"
Hon bara ler mer och börjar skratt halvt.
"Då gör jag det med dig" säger hon och jag kan inte hålla mig och börjar skratta, likaså gör hon. Vi skrattar sedan tänker jag på varför vi gör det och tänker på Dante och mitt skratt förvandlad till gråt. Jag sitter där nu och börjar stor böla och Elvira börjar snyfta lite med mig för hon vet precis vad jag tänker på. Vi sitter och bara håller om varandra.

12:39
Jag står nu i köket och försöker göra något att äta. Jag går runt och letar efter något jag faktiskt vill äta medans Elvira är på övervåningen och klär på sig för hon måste iväg även om hon inte vill. Jag hör Elviras fotsteg ner för trappan och ser henne komma i min ögonvrå. Jag kollar på henne med ett fake-leende och hon ger ett tillbaka. "Kommer du va okej, själv" frågar hon och ser lite seriösare ut. "Jag klarar mig"
"Duvet att Ludwig eller Valter kommer gärna" "ni behöver inte barnvakta mig" säger jag och höjer mina ögonbryn och får bara en blick tillbaka. Hon går ut i hallen och sätter på sig sina skor och vi säger hejdå och sedan lämnar hon.
Jag går tillbaka till köket och mitt leende när jag hör min mobil plinga till så jag plockar up den från bordet och kollar på vad det var. Till min förvåning har Dante skickat ett till sms och jag känner känslor som flödet tillbaka in i mig, allt på en gång. Jag debatterar vad jag ska göra men sedan går jag in på sms.

Dante:
Snälla kan vi snacka?

Jag:
Okej

Dante:
Kommer till dig om 20 min?

Jag:
Ok

Jag känner hur jag ångrar mig när jag skriver de sista orden men skickar ändå. Jag vet ju att jag vill prata med honom, jag vill att allt ska vara ett missförstånd. Jag vill kunna tro att inget hände, att han ville prata för att förklara allt och han inte ville göra slut. Jag vet att jag borde göra slut, jag lovade mig själv att aldrig sätta mig själv i denna situationen men jag vill bara vara med honom.

13:16
Jag hör knackningar på dörren och känner hur mitt hjärtat bultar hårt. Jag går up från bordet jag satt mig vid i köket. Jag tar tunga steg mot dörren och öppnar den sakta.
Där står han helt perfekt men ändå så förstörd. Jag ser hur han ögon är lite röda som att han kanske fallit en tår men är inte säker. Han är inte heller säker, han står där väldigt osäker på vad att göra, vad att säga. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken men låter inte mig själv få fram dem, jag kan inte stå framför honom och falla ihop. Jag vill krama honom, kyssa honom, slå honom, sätta mig på golvet, falla ihop, gråta. Jag vill göra allt på en och samma gång men sedan märker jag hur jag bara stått helt tom och stirrat på honom så jag öppnar dörren ännu mer och flyttar på mig så han kan kliva in. Han kliver in och jag stänger dörren bakom honom.