Granger - Malfoys 𝕵𝖀𝕷 🇸🇪

✨️10:E DECEMBER✨️

Måndagen kom med flera ansökningar, mera uppföljningar och en hög med papper som skulle läsas igenom.
Än en gång möttes jag av önskan att göra något annat, men jag hade ju redan bestämt att jag skulle hålla ut till min julledighet innan jag började fundera på allvar på att byta jobb.
Det var i alla fall den här kvällen som vi skulle till Harry och Ginny på middag, så jag hade något att se fram emot bara jag tagit mig igenom arbetsdagen.

Jag suckade och såg ut på min trista utsikt - en vägg med en enkel tavla som föreställde en gammal dam som satt och läste.
Bara två timmar kvar innan jag kunde smita iväg.
Mina tankar vandrade i väg för ett ögonblick, innan jag ryckte tillbaka mig till nuet och återgick till mina rapporter som skulle läsas igenom.
Bara lite till...

Jag gick med mycket raska steg ner till spisarna för att ta mig hem.
Oturligt nog var köerna ganska långa, men de rörde sig i alla fall hyfsat snabbt.
Snart steg jag ut i vår hall där hemma och kände att jag andades ut.
"Hej, mamma!" ropad Rose från vardagsrummet.
"Hej, hej!" svarade jag glatt och gick upp till sovrummet för att byta till mer bekväma kläder.
Jag valde något som passade till en middag hos Harry och Ginny.
Inte för att man behövde klä sig fint för att åka på middag till dem då man alltid var välkommen som man var där, men lite ville man ju anstränga sig.

Nere i vardagsrummet var resten av familjen färdigt klädda för att åka.
"När skulle vi vara där?" undrade jag.
"När du kom hem från jobbet", sa Draco med ett leende.
Jag besvarade hans leende och tog Scorpius i famnen, innan vi gick ut i hallen till den stora, öppna spisen.

Harry och Ginny hade rustat upp Grimmaldiplan 12 så att det knappt gick att känna igen. Allt det mörka och dystra var som bortblåst och alla rum var varmt inredda, med en hemtrevlig och ombonad atmosfär.
Vi välkomnades med breda leenden och blev omkramade allihop.
"Maten är nästan klar. Vi kan gå ner till köket med en gång", sa Ginny glatt och tog ledningen mot trappan ner till köket.
Barnen började genast rusa iväg för att leka, men Ginny ropade tillbaka dem.
"Som jag sa så är maten nästan klar, så ni kan vänta med lekandet tills vi har ätit. Ni hinner ändå knappt börja innan ni måste avsluta för att komma och äta", sa hon bestämt.
Jag log åt hennes bestämda attityd.
Ginny hade alltid haft en viss auktoritet och var hon på dåligt humör var hon kusligt lik sin mor.
Lyckligtvis verkade hon inte tappa humöret just nu.

Köket hade samma form som det haft för flera år sedan, men det var betydligt ljusare och möblemanget var inte lika mörkt och bastant. Eldstaden var vitmålad, men annars samma som förut.
Den öppna spisen uppe i hallen var ny förstås, för att gäster inte skulle behöva klättra in i köket när de kom på besök.
Jag hade fått en grundlig genom gång när de för några år sedan fått huset helt klart och det var verkligen en stor skillnad mot hur det sett ut tidigare.

Vi satte oss vid bordet och med en gest med trollstavarna hjälptes Ginny och Harry åt att duka fram allt.
Barnen åt under stränga order om att ta det lugnt, innan de till slut fick lov att lämna bordet.
Genast dundrade de iväg för att börja leka någonstans och vi vuxna kunde slappna av och börja småprata utan att behöva hålla ett öga på dem.
"Hur går det på jobbet?" undrade jag, vänt till Ginny.
Hon nickade.
"Bara bra. Visst saknar jag tiden som quidditchspelare, men jag trivs rätt bra som reporter också. Jag får ju gå gratis på vilka matcher som helst för att skriva artiklar om dem och det är ju inte helt fel. Dessutom är chansen stor att jag kommer att vara med vid de stora världskupperna i framtiden. Mina artiklar har ju blivit populära, så jag kan titulera mig som populär reporter nu och det öppnar helt nya dörrar. Hur går det på din avdelning? Är det samma kaos som vanligt inför julen?" undrade Ginny.
Jag nickade.
"Folk ber om så märkliga saker. Jag kan inte begripa hur någon tycker att tomteklädda Pixi-gnomer skulle vara en bra idé och i en butik dessutom. En annan ville sälja köttätande iglar som husdjur. Jag kan verkligen se den katastrofen framför mig", sa jag och himlade med ögonen.
Ginny log och skakade på huvudet.
"Harry har haft det ganska lugnt på jobbet ett tag nu, så man inbillar sig ju nästan att folk tänker vara snälla runt jul, men dessvärre brukar det braka till lagom till julafton. Du anar inte hur många som klär ut sig till tomte och hittar på dumheter. Men alla rättegångar och andra övervakningsärenden tar en paus över julen, så det är lite mindre att göra i alla fall."
Hon log mot Harry och han besvarade hennes leende.
"Men du hinner fortfarande med barnen, trots att du jobbar?" undrade jag sedan.
"Absolut. Fördelen med att vara sportreporter är att matcherna oftast spelas när alla andra är lediga, så jag kan se matcherna medan Harry är hemma, om inte mamma har passligt. Det har hon nog oftast, men man vill ju inte utnyttja henne för mycket. Hon vill hjälpa till mer än vad jag tror att är bra för henne och hon har ju en del barnbarn vid det här laget."
När Ginny sa det sista utväxlade hon en blick med Harry, som genast fick mig att vakna till.
"På tal om det, så är det en sak som vi tänkte berätta", tillade Ginny och lade handen på sin mage.
Jag hade sett henne göra den gesten två gånger tidigare, vilket avslöjade henne redan innan hon sa något.
Hon hade gjort exakt likadant när hon avslöjat James och Albus, så redan innan orden lämnade munnen visste jag vart det lutade.
En till Potter var på väg och var beräknad att visa sig under mitten av sommaren.
Jag och Draco gav våra varmaste gratulationer och lyckönskningar.
Ginny avslöjade att de redan bestämt att barnet skulle heta Lily om det blev en flicka, men blev det en till pojke så behövde de fundera en stund till på namnet.
Samtalsämnet gick inte helt oväntat över till barn och gamla minnen.
Vi pratade om när våra barn kommit till världen på mera eller mindre dramatiska sätt och roliga minnen från deras småbarnstid.
Jag var glad att Harry och Draco kunde slappna av i varandras sällskap nu.
Det hade varit lite ansträngt i början.
Bästa vänner skulle de nog aldrig bli.
Inte på samma sätt som Harry och jag, men de accepterade varandra och kom bra överens.
Jag mindes när jag avslöjat att jag och Draco förlovat oss.
Harry var den första som jag berättade för och jag hade väntat mig att han skulle börja ge förmaningstal och hota med att utsätta Draco för det ena eller det andra om han svek mig, men han hade inte reagerat som jag väntat mig.

Efter en stund gick Ginny och Draco för att titta till barnen, vilket gav mig chansen att ta upp ämnet med Harry.

"Du?" sa jag för att få igång samtalet.
Han mötte frågande min blick.
"Jag blev att tänka på när jag berättade för dig om min och Dracos förlovning. Minns du vad du sa när jag frågade om du inte skulle börja hota Draco med olika typer av våld om han svek mig?"
Harry log brett.
"Absolut. Och jag står fortfarande fast vid det. Skulle han såra dig så skulle jag ha större anledning att skydda honom, så jag tänker inte ens hota honom med något om han skulle göra bort sig. Jag har sett dig använda en trollstav och om det är någon det skulle bli synd om så är det inte du", sa han roat.
Jag skrattade till.
"Ron reagerade helt väntat. Han hotade med att söka upp Draco och sen var det en lång svada om vad han skulle göra, men du överraskade mig. Draco och du var ju inte direkt överens från början, om jag ska uttrycka mig milt", sa jag sedan.
Harry log brett igen och skakade på huvudet.
"Nej. Vi var ju inte direkt kompisar... Men jag såg hur du ändrades när du var med honom. Jag såg också hur du ändrade honom och det var helt klart för mig att ni två behövde varandra."
Jag såg lite nyfiket på honom.
"Du menar att han ändrade mig med? Det berättade du aldrig."
Han suckade lätt och lät blicken vandra ut till ett ställe i luften, som om han såg allt framför sig.
"Din blick blev mörk och sorgsen efter allt som hände. Under vår flykt och under kriget... När ni började umgås så kom den där pigga värmen tillbaka som jag såg hos dig när vi var yngre. Jag förstod att du behövde honom lika mycket som han behövde dig, så jag valde att bortse från våra gamla strider och se honom som en ny person. Det var inte lätt, men jag ville inte göra det svårt för er. Alla fördomar om Dracos historia och hans föräldrar var illa nog, ansåg jag. Jag grävde ner alla gamla agg och gav honom en chans helt enkelt, för även om han inte direkt var kompismaterial för mig så litade jag på ditt omdöme och ville att du skulle få vara lycklig."
Vi utväxlade ett varmt leende, precis lagom tills Draco och Ginny var tillbaka.
Samtalsämnet vandrade vidare som det hade en tendens att göra när vi satt och pratade och rätt vad det var så var det dags att gå hem igen.
Barnen muttrade förstås när de ansåg att de var mitt uppe i en viktig lek, men ärligt talat var de alltid mitt uppe i en lek, så det gick inte direkt att vänta på en lucka i lekarna för att åka när de hade passligt.
Vi lovade att träffas igen snart så att barnen fick leka och begav oss sedan hemåt.
Det var ju inte långt kvar till den stora middagen hemma hos oss, så vi skulle nog träffas alla snart igen.

Ännu en kväll avslutades i soffan framför öppna spisen och jag somnade sedan tätt i armarna på Draco i vår säng.
Harrys ord om hur Draco och jag behövde varandra värmde fortfarande i mig.
Det kändes ganska skönt att vi behövde varandra lika mycket.
Det var egentligen något som jag alltid vetat, men att någon annan också insett det kändes bra.
Det var inte bara jag som räddat Draco, utan Draco hade även räddat mig ur det dystra mörkret.
Vi behövde varandra lika mycket och det skulle vi alltid göra.