Granger - Malfoys 𝕵𝖀𝕷 🇸🇪

✨️20:E DECEMBER✨️

Draco och jag vaknade för ovanlighetens skulle lite tidigare än barnen, vilket kändes som en skön lyx. Vi kunde ligga och dra oss en god stund och bara vara innan vi hörde barnen komma tassande.
Scorpius dök upp först och kravlade sig upp i sängen.
Han klämde sig ner mellan oss och lade sig till rätta, innan han verkade somna om.
Efter det tog det en dryg halvtimme innan Rose kom tassande.
Hon lade sig också mellan oss, så Draco och jag fick flytta oss isär lite till för att ge plats åt båda barnen.
Det blev lugnt och stilla en god stund efter det, innan barnen vaknade till igen och vi bestämde oss för att gå ner till köket.

"Vad ska vi göra idag?" undrade Rose medan vi dukade fram frukosten.
Draco och jag utväxlade en blick och log lite, innan jag vände mig mot henne.
Den klassiska frågan som vi rutinmässigt återkom till varje morgon.
"Vi tänkte om vi skulle ta och pröva att skida idag, om ni vill", sa jag och hjälpte Scorpius med att bre smör på smörgåsen.
"Skida?"
Rose såg nyfiken ut och jag nickade.
"Vi ska bara äta färdigt, så ska vi se om vi inte kan ordna fram några skidor. Ni kan få öva lite på gården, så åker vi en tur i skogen efter lunchen."
Rose nickade ivrigt och åt snabbt sin frukost, trots att hon ändå fick vänta på oss andra innan vi gick ut.

Jag trollade fram skidor som passade barnen av några plankor som vi hade i trädgårdsskjulet.
Förvandlingskonst hade jag i alla fall bemästrat efter mina år i Hogwarts.
Jag såg till att bindningarna på skidorna fungerade till vanliga skor, så behövde jag inte göra något åt dem i alla fall.
Skidstavar gjorde jag av några överblivna plogpinnar som jag förvandlade till längdpassliga stavar som de kunde använda.
Barnen började entusiastiskt staka runt i trädgården så att de snart var rosiga om kinderna.
Draco och jag höll ett vakande öga på dem att de inte föll eller gjorde sig illa, men även om de kämpade med sina klumpiga skidor så verkade de inte falla så att de slog sig.
Snön gjorde det mjukare att landa, men det man fick akta sig för med skidor var att inte fötterna fastnade i fel vinkel så att man riskerade att skada sig.
De flesta skador skulle vi säkert klara av att ta hand om hemma, men man ville ju förhindra dem i den mån det gick.
Barnen gjorde några lite riskabla svängar och stora kliv med skidorna, men de verkade inte fastna med dem i alla fall.
Dessutom vägde de inte så mycket att de riskerade några större skador om de föll.
För att bryta ben krävdes nog lite mer fart och kraft.

Snart lämnade vi skidorna på altanen och gick in för att äta lunch.
Barnen var sugna på att ta något ätbart med oss och äta mellanmål som picknick.
Det lät inte helt fel, så jag kokade varm choklad som jag hällde i en termos medan Draco gjorde några smörgåsar.
Jag valde att ta picknicken i en ryggsäck som jag bar själv.
Draco skulle få dra oss efter sig i skogen, så jag kunde lika gärna vara den som bar ryggsäcken.

Draco satte sig på kvasten och lät oss andra ta tag i tre rep som vi satt handtag i ändorna på.
Roses rep var kortast, så att hon fick åka längst fram.
Risken var störst att Scorpius ramlade och så var risken inte så stor att Rose körde på honom om han åkte bakom henne.
Själv var jag sist så att jag kunde hålla ett öga på alla andra.
Med repen stadigt fästa i kvasten började Draco flyga ut mot skogen.
Barnen vinglade till, trots hans mjuka start, men de höll sig upprätta och snart gled vi genom den tysta vinterskogen.
Snön låg som ett pudrigt täcke över marken och lite hade lyckats hålla sig kvar i träden, men lite här och var föll små rännilar av snö från grenarna och skapade ett gnistrande dis.
Det var så tyst när snön dämpade alla ljud. Vanligtvis kunde man mycket avlägset höra trafiken från vägarna när man var i de yttre kanterna av skogen, men nu var det helt tyst.
Det enda jag kunde höra var våra skidor som gled över den snötäckta marken.
Jag antog att barnen gillade det, för de sa inget, men jag kunde inte se deras ansikten och att tolka deras inställning var svårt när jag bara såg deras ryggar framför mig.
Draco sneglade bakåt ganska ofta för att se att allt gick bra och då han ofta utväxlade ett leende med mig så antog jag att barnen var förtjusta.