my brothers best friend ➳ felix & benjamin

11

Ellas perspektiv

Det hela slutar med att jag nästintill somnar i Felix varma och kärleksfulla famn. Men bara nästan. Jag håller mina ögon stängda men andas tungt och är nästan på väg att slockna vilken sekund som helst nu. Efter ett tag känner jag hur han flyttar på sig för att sedan lyfta upp mig i brudstil. Han håller mig hårt så att jag inte ska trilla ner medan han bär upp mig till övervåningen och sedan vidare in till mitt rum. Trots att mina ögon är stängda och att jag nästan håller på att somna är jag fullt medveten om vad som sker. 

Jag vet inte om det är taskigt att jag halvt låtsas som att jag sover, när jag inte gör det. Men jag vill veta vad han gör med mig när jag inte är 'medveten' om det. Trots att jag faktiskt är hur medveten som helst. 

Han lägger ner mig försiktigt på min säng och bäddar sedan ner mig under mitt vita, fluffiga täcke. Innan han börjar gå ifrån mig kysser han mig mjukt på pannan och viskar försiktigt "sov sött sötis". Innan han är för långt ifrån mig och sängen sträcker jag mig efter hans hand och greppar tag om hans handled. "Snälla stanna" mumlar jag sömnigt. Han vänder sig om igen och denna gången tittar jag mot honom. 

Ett litet leende leker över mina läppar vilket speglas över till honom med. Hans leende får mitt hjärta att slå dubbelt så fort och fjärilarna inom mig flyger runt som galningar. Det är nästan lite läskigt vilken påverkan han faktiskt har på mig. 

"Säkert? Jag kan sova på soffan annars?" föreslår han men jag skakar på huvudet. "Sov med mig" säger jag och flyttar mig lite i sängen så att han ska få plats. Han tvekar ett tag men tar sedan av sig sina kläder, så att han endast är iklädd kalsonger, och lägger sig sedan intill mig i sängen. Han lägger sina armar om mig och drar mig närmre honom så att mitt huvud lutas mot hans bröst. Mitt öra ligger precis intill hans hjärta och jag hör hur fort det dunkar. Precis som om han vore nervös? 

***

Direkt när jag vaknar upp nästa morgon tittar jag över mot klockan som står på mitt nattduksbord. Den står på 10.00, och idag är det vardag. Vilket innebär att jag egentligen börjar skolan vid 08.00 och är mer eller mindre två timmar försenad till skolan. "Shit" mumlar jag för mig själv och skakar till Felix lite. "Felix" säger jag och knuffar till honom en aning. "Tio minuter till" mumlar han sömnigt och drar mig närmre honom och håller fast mig i ett hårt grepp så att jag inte ska lämna honom. "Nej Felix, vi måste dra nu, kloc-" försöker jag säga men han avbryter mig genom att pressa sina läppar mot mina så jag inte kan säga ett ord till. 

Men efter ett tag, när han slutat kyssa mig, kan jag äntligen fortsätta. "Vi måste till skolan, hon är 10" säger jag och han tittar upp mot mig. "Kan vi inte skolka idag?" frågar han bedjande och tittar på mig med sina bedårande hundvalpsögon. Jag suckar först och tänker över hur bra det är att skolka, men någon gång måste väl vara den första antar jag. Jag nickar sedan på huvudet och slappnar sedan av igen.  

Det uppstår en behaglig tystnad mellan oss vilket ger mig utrymme för att tänka. Allt igår gick bara så fort, jag har inte ens pratat med Felix om den tjejen som jag såg honom med. Och jag tror nog att det kan vara en ganska bra idé att göra. För jag vill verkligen reda ut detta, med tanke på att Felix är världens underbaraste person. Mestadels iallafall. 

"Men du Felix, jag tänker att vi kanske borde prata" säger jag tillslut. Han tittar frågande mot mig och sätter sig sedan upp i sängen, vilket även jag också gör direkt efter honom. Han tittar allvarligt mot mig medan jag funderar över hur jag ska lägga fram detta. 

"Jag såg dig tillsammans med en tjej för någon dag sedan, på ett café.." börjar jag och han himlar med ögonen direkt, sedan skrattar han till lite. "Det var inte som det såg ut, du kan lita på mig Ella" säger han och har ett leende på sina läppar. "Hon är bara en vän" säger han men jag suckar. "Det såg liksom inte ut som det, sättet du kollade på henne och-"

"men fattar du trögt eller? Hon ÄR bara en VÄN" gormar han mot mig. Jag blir väldigt chockad av hans plötsliga höga röst vilket får mig att börja bita mig nervöst i läppen. Känslan inom mig är precis som det kändes tidigare med mitt ex, när vi bråkade och han slog till mig och behandlade mig illa. Jag blir helt tom inombords och tappar nästan talförmågan, vet inte hur jag ska fortsätta samtalet, om jag ens vågar fortsätta prata med honom nu. Jag måste få några minuter för mig själv, annars finns det risk för att jag får en panikångestattack. 

Och det vill jag inte. Inte framför honom..

"Det var inget" säger jag tyst och reser mig upp från sängen för att lämna rummet. Men Felix är snabbt efter mig och greppar tag om min arm hårt vilket får mig att vända mig om mot honom så vi står öga mot öga. "Men aj, släpp det gör ont!" utbrister jag och försöker vrida mig loss från hans grepp. 

Men det går inte. 

"Hon är ju bara en vän Ella!" säger han ilsket, fortfarande sin hand kring min arm. 

Efter ett tag släpper han min arm och jag går bort mot min dörr. "Gå Felix, du hittar ut själv" säger jag och öppnar dörren. Hans blick ändras från en ilsken blick till en mer sorgsen och ledsam blick. Men jag gör allt i min väg för att inte börja gråta. Det var inte såhär jag tänkte mig att samtalet skulle sluta. 

Tillsist suckar han högt och irriterat innan han går ut från rummet och fortsätter ner mot nedervåningen och tillsist ut från huset. 

Jag tittar ut genom fönstret och ser honom gå längs gatan och sedan försvinna längre och längre bort. 

Han verkar var precis exakt som mitt ex var...