my brothers best friend ➳ felix & benjamin

19

Felix perspektiv

Matilda glor fortfarande surt åt mitt håll och hon har gjort det ett bra tag nu. Vad är oddsen att hon skulle vara just här hit jag tagit Ella. Oturen är ju större än jag vet inte vad. Stressen byggs upp inom mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Om allt går bra kanske Matilda bara sitter kvar där hon gör så att Ella inte märker något. 

"Felix? Är du okej?" frågar Ella mig och jag väcks upp från mina tankar. Istället för att titta åt Matildas håll tittar jag mot Ella och klämmer fram ett litet svagt leende. "Jadå, jag är bara lite trött" svarar jag så trovärdigt jag bara kan. Till en början ser det inte ut som om hon köper min lögn men efter ett tag slappnar hon av mer. 

"Jag går bara på toa" säger hon och jag svär inombords. Känner jag Matilda rätt så kommer hon ta chansen att komma fram till mig nu när Ella är ur vägen. "Absolut" säger jag och nickar. Jag försöker hålla blicken mot min tallrik så fort Ella har lämnat bordet så att inte Matilda ska komma hit. Jag tänker att det är större risk för att hon kommer fram ifall våra blickar möts. 

Men idag är verkligen inte min turdag. 

Plötsligt märker jag hur någon sätter sig på stolen bredvid mig och flyttar sig läskigt nära mig. Jag kämpar med att hålla fast min blick mot min tallrik. Kanske lämnar hon om jag verkar totalt ointresserad? Hon lägger sin ena hand på min axel och skickar en rysning genom hela min kropp. "Dra Matilda" säger jag sammanbitet men hon fnissar bara till. "Varför skulle jag?" säger hon så sensuellt hon bara kan och flyttar sig några millimeter närmare mig. 

"Felix?" hör jag plötsligt en annan röst säga. Min blick flyger åt hållet rösten kommer ifrån och mitt hjärta stannar. Några meter ifrån oss står Ella och tittar förkrossat på mig. Plötsligt blir jag torr i halsen och vet knappt vad jag ska säga eller ens hur man pratar. Det blir precis som att jag helt tappar talförmågan. 

Några tårar faller ner för hennes kinder och jag försöker, i ren panik, att komma på något vettigt att säga i denna situationen. 

"Det är inte som det ser ut" pressar jag stressat fram. 

"Jo, det är precis som det ser ut, hur kunde jag tro dig när du sa att hon inte var värd något för dig, det var ju bara en stor lögn" säger hon med gråten i halsen. Innan jag ens hinner reagera har hon sträckt sig efter sin jacka och rusar ut från restaurangen och kvar sitter jag, helt tom. 

***

Ellas perspektiv

Tårarna i mina ögon gör det svårt att se vad jag skriver på mobilen. Jag vet knappt vart jag är och vet knappt hur jag ska ta mig härifrån. Till en början tänker jag att jag kan ringa Wiktoria men hon har inte körkort och kan inte hämta mig. Jag börjar skriva ett sms till henne men raderar det gång på gång. 

Det slutar med att jag ringer upp Ogge. Jag hoppas verkligen att han har tid just nu för jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Oscar, eller ja Ogge, har alltid funnits där för mig och varit en väldigt bra vän. Vi har vart väldigt nära vänner under en längre period så därför struntar jag totalt i ifall han får reda på om mig och Felix, för jag vet att han inte kommer berätta något för Benjamin. 

"Tjena Ella, läget?"

"K-kan du hämta u-upp m-mig?" stammar jag fram mellan tårarna. 

"men shit? Är du okej? Vart är du? Jag kommer direkt!" 

"Jag-jag vet inte" säger jag och tittar mig omkring. 

Det blixtrar till och himlen öppnar upp sig fullständigt. Regnet börjar falla precis som mina tårar gör, och precis som regnet blir tårarna bara fler och fler. "Jag kollar på hitta vänner, vi ses snart" säger han oroligt och jag lägger på samtalet. 

Längre bort på gatan ser jag en busskur med tak som jag böjar gå emot för att skydda mig mot regnet. Jag har sprungit en bit bort från restaurangen så jag har verkligen ingen aning om vart jag är eller hur jag ska ta mig härifrån. Därför får Ogge komma och hämta upp mig. 

Det dröjer en kvart ungefär innan Ogges bil rullar in framför busskuren och jag kliver in genom passargerardörren. "Shit, är du okej?" frågar han mig och lägger ena handen mot min axel. Jag skakar på huvudet. "Kan du skjutsa hem mig, snälla?" frågar jag och torkar bort några tårar från kinderna. 

"Absolut"

Bilresan hem blir inte så tyst som jag trodde den skulle bli. Såklart är ju Ogge både orolig och nyfiken över vad som har hänt så jag berättar hela storyn för honom. Jag berättar allt om hur vi träffats då och då i hemlighet och allt om vad som hände på dejten. Han har blicken fast på vägen och från sidan ser jag hur det brinner om hans ögon. Hans käkar spänner sig något otroligt och jag blir nästan lite smårädd. 

När vi kommer hem till mig följer Ogge med mig in. Eftersom han har varit hemma hos mig en del vet han vart det mesta ligger. Han hämtar ett gäng filtar från skåpet och virar sedan in mig i dem. Jag, som sitter i soffan, skrattar till lite åt hans omtänksamhet. När han är färdig sätter han sig bredvid mig. Med hjälp av hans ena hand flyttar han bort en hårslinga från mitt ansikte och lägger det bakom mitt öra. 

Jag ler lite försiktigt mot honom och får även ett leende tillbaka. 

Sedan händer något som jag verkligen inte trodde skulle ske. Han lutar sig framåt mot mig och långsamt placerar han sina läppar mot mina. Det som gör mig ännu mer chockad är att jag själv kysser tillbaka när han börjar kyssa mig. Nu lägger han båda sina händer på vars en sida av mina kinder och jag lägger mina händer om hans nacke. 

Kyssen hettas till en aning då jag trasslar mig loss från filtarna och sätter mig gränsle över honom. Hans händer flyttas långsamt neråt och landar tillslut mot min röv. Jag ler mot hans läppar och jag känner hur även han gör det. 

"Jag visste det" hör jag plötsligt en röst säga bakom oss. Rösten tillhör Felix. Jag rullar fort bort från Ogges knä och tittar chockat mot Felix. Den stora frågan är ju ändå hur i hela fridens namn han kunde komma in när vi låste dörren efter att vi kommit in? 

"lyssna Felix" säger Ogge och reser sig upp från soffan. "Käften idiot" säger Felix sammanbitet och spänner sin knytnäve. Jag spärrar upp mina ögon och tar några steg närmre killarna. "Felix, snälla, gör det inte" säger jag skräckslaget för vad som kommer hända. 

Men han lyssnar inte på mig. 

Han raderar det sista lilla mellanrum som finns mellan Ogge och honom och slår sedan till honom hårt på kinden med sin knytnäve. Jag skriker till och mina händer flyger upp mot mitt ansikte. Herregud. Jag måste få ett stopp på dem innan värre saker händer.

Killarna börjar slåss mitt framför mig och jag hamnar i en fullständig panik. "SNÄLLA SLUTA" skriker jag åt dem och rusar sedan fram mot dem för att försöka sära på dem. Men olyckligtvis hamnar jag lite dumt till och nästa gång Felix svingar sin knytnäve är det mig han träffar, och inte Ogge. 

Jag faller ner mot marken tack vare den hårda kraften och skriker till av smärtan. Tårarna forsar ner för mina kinder och en svag huvudvärk börjar även göra sig tydlig. 

"Ella..shit..det var inte meningen" säger Felix oroligt och tar ett steg närmre mig men jag backar undan så långt jag kan. Ogge kommer närmre mig och lägger sina armar om mig. 

"Gå Felix, NU" säger han och Felix lyder hans order.