my brothers best friend ➳ felix & benjamin

13

Ellas perspektiv

Känslan av panik fylls inuti min kropp i samma sekund som jag slår upp ögonen och vaknar till liv från sömnen. Två starka armar är slingrade runt om min halvnakna kropp. Det jag har på mig är min pyjamas - vilket består av ett par rejält korta shorts och ett linne. Personen håller om mig bakifrån och håller om mig så hårt att jag får svårt att vända mig om för att se efter vem det är. 

Men när minnena från igår kommer tillbaka en efter en behöver jag inte längre vända mig om. För jag förstår precis vem det är som håller om mig. 

Felix.

Mina andetag blir lugnare vid tanken på att det är Felix som håller om mig. Hans närhet får mig att känna mig så säker trots att det kanske inte borde bli så. Jag tar i med all kraft jag har och vänder på mig så att vi ligger med våra ansikten bara några få millimeter från varandra. Med en kyss på hans panna väcker jag honom och han ler brett när han får syn på mig. 

"Godmorgon" säger han med sin raspiga morgonröst. "Godmorgon" säger jag och ler mot honom. Sedan sätter jag mig upp i sängen och han tittar undrande mot mig, precis som om han inte förstår att jag är påväg att gå upp. "Frukost? Jag är utsvulten" säger jag och lämpligt till det kurrar min mage högre än allt. 

Felix skrattar till lite medan jag kliver ur sängen. När jag har virat min vita morgonrock om min småkyliga kropp tittar jag över mot Felix igen. "Följer du med?" frågar jag honom men han skakar på huvudet. "Jag kommer strax" säger han och gäspar stort. Fnissandes lämnar jag rummet och går ner till nedervåningen. 

Nere i köket börjar jag fixa i ordning våran frukost. Vi har fruktsallad i kylen sedan igår och sedan plockar jag fram lite mackor och yoghurt med müssli. Jag dukar fram allt på bordet och ställer iordning allt så att det ska se helt perfekt ut. Två tallrikar lägger jag fram så att jag och Felix ska kunna käka tillsammans. 

Någon minut senare hörs steg från trappan och Felix figur syns strax därefter. När han får syn på frukosten som står framdukad skiner han upp i ett leende. Han går fram till mig och kramar om mig bakifrån. Han håller i kramen ovanligt länge innan han sedan släpper. Innan han har satt sig ner stoppar jag honom. 

"Vi måste prata" säger jag allvarligt och biter mig lite nervöst i underläppen. Men mer hinner jag inte säga. Felix tittar oroligt mot mig och strax efter det hörs ljud från hallen. Det är ytterdörren som öppnas och stängs. Benjamin kommer gåendes och ler först brett mot mig, men när han sedan ser Felix försvinner hans leende och hans blick blir en mer förvirrad blick.

"Tjena, vad gör du här?" säger han och går fram till Felix. De gör någon bro-hälsning vilket får mig att himla lite lätt med ögonen. Jag sväljer högt och ber till alla gudar som existerar att Felix kan sköta detta snyggt, tillräckligt snyggt så att Benjamin inte ska bli misstänksam. 

"Jag..öh..skulle hämta en sak som jag trodde jag hade glömt här men den var tydligen inte här" säger han nervöst och en pinsam tystnad uppstår mellan oss i köket. Till en början tittar Benjamin misstänksamt mot Felix men rycker sedan på axlarna. "Jaja whatever" säger Benjamin och flyttar sin blick mot köksbordet. 

"Men" börjar han och kliar sig fundersamt i håret. 

"Varför är det två tallrikar framdukade när bara du ska käka Ella?" frågar han mig och jag spärrar upp mina ögon. Dock får jag en idé ganska fort som jag tror kan fungera. "Wiktoria är här" säger jag snabbt och tvingar fram ett osäkert leende. 

"Okej, vill du köra fortnite Felle?" frågar han och släpper sin uppmärksamhet från mig. Jag andas lättat ut och ser sedan hur de försvinner ut från köket. Då antar jag att jag får mer mat, så jag klagar inte. 

Jag kan inte sluta tänka på Felix. Vill jag ha ett förhållande med honom? Ja, det vill jag nog. Men jag är så oerhört rädd för att han ska såra mig igen. Det värsta jag vet är att bli sårad och..jag vet inte, jag vet inte vad jag vill. 

***

Felix perspektiv

"Så, berätta, vad är det mellan dig och Ella?" frågar Benjamin mig när vi kommit in till hans rum. Jag spärrar chockat upp mina ögon och börjar fumla med orden. Den frågan kom så plötsligt och jag trodde verkligen inte att han skulle fråga något sådant. Herregud. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte ljuga för Benjamin, han är min bästa vän. Men säger jag sanningen kommer han förmodligen aldrig att prata med mig igen - och det vill jag ju verkligen inte. 

Benjamin står med korsade armar och ser allvarlig ut. Jag tar ett djupt andetag och förbereder mig för mitt försök. Med en enkel axelryckning och ett "inget" lyckas jag få honom att tro på mig. 

Dock vet jag inte om han bara låtsas att han tror på mig eller om han faktiskt gör det. Jag vet ju om att Benjamin är enormt bra på att läsa mig och vad jag känner och liknande. Tänk så vet han om mig och Ella? Vad gör jag då? Vad gör vi då?

♡♡♡♡♡
hejjjj, hoppas att ni gillar kapitlet! Gjorde ni det får ni supergärna rösta &/eller kommentera. Har ni lov eller får ni lov nu till helgen? Jag får lov imorgon och jag LÄNGTAR!! ska bli så så så skönt :))

instagram & snapchat; gretawalliin

kram