"Men" klagar jag
''Sorry jag måste åka'' svarar han
''Men vi hade ju bestämt så mycket'' svarar jag och försöker se ledsen ut
''Va fan ska jag göra då i två veckor??'' Lägger jag till
''Tre faktiskt'' rättar han mig
''Exakt! Ännu värre'' svarar jag argt
''Nu är det såhär'' säger han kort
''Men men men'' lipar jag
''Jag kan inte göra något''
''Men Omar'' suckar jag
''Om inte'' svarar Omar
''Vadå'' svarar jag surt
''Följ med''
''Till Stockholm?''
''Ja?''
''Jag har inte råd''
''Men dumhövve, du ska ju inte betala''
''Nähe?''
''Det fixar crewet eller nån''
''Jag betalar aldrig''
''Amen dåså''
''Vill du?''
''Om jag får för dom andra killarna''
''Kommer du seriöst inte ihåg vad dom hette?'' skrattar Omar
''Jo det gör jag'' svarade jag kaxigt
''Vadå då?''
''Ehm Fredrik Olof och den andra kallades typ Osse eller nåt'' svarar jag frågande
Omar brister ut i skratt. Jag börjar också skratta. Hans skratt skulle man kunna sitta och höra på i flera timmar. Seriöst. Det är det bästa som finns. Att se han glad, skratta och göra det han älskar. Vara med i The Fooo. Jag har verkligen världens bästa vän.
-----------------------------------------------
Första kapitlet blev ganska kort men hoppas iaf ni gillar det :)
YOU ARE READING
I think it's called love
FanfictionFan va besviken jag blev nu. Usch såna som beter sig som han klarar jag inte av. Jag trodde inte du skulle vara såhär. Men någonting ändras. Hade jag fel om han? Jag förstår ingenting. Allt som pågår. Allt som händer. Jag klarar inte av mer. Jag vi...
