I think it's called love

kapitel 19

Mina fotsteg är tunga och bestämda när jag går i en liten snabbare takt än vanligt. Jag är arg. Riktigt arg. Samtidigt ledsen. Riktigt ledsen. Samtidigt besviken. Riktigt besviken.

''Sandra vänta'' ropar Oscar som är ungefär tio meter bakom mig kanske. Jag stannar och väntar in Oscar.

''Kom vi går och sätter oss eller någonting'' säger Oscar och räcker fram sin hand. Jag tar handen och följer med han. Oscar sätter sig på en bänk i en liten liten lekpark. Inga människor ser jag förutom vi såklart. En tår rinner ner för min kind och jag torkar snabbt bort den.

''Vet du vad som hände?'' frågar Oscar

''Nej har ingen aning'' säger jag och ännu en tår rinner ned för min kind

''Hur var morgonen för er?''säger Oscar sedan

''Jo jag och Felix vaknade ungefär samtidigt och vi gick ut sen gick vi in och myste'' säger jag med en darrig röst. ''Allt var perfekt. Sen vaknade Omar och kom och såg när jag låg i Felix knä och eftersom att jag är så nära vän med han så såg jag att han blev ledsen. Jag frågade han om han var det och han svarade såklart nej. Och jag ser när han ljuger men jag ville inte göra någonting av saken så jag sa bara okej. Sen satte Omar på tv:n och då sjung vi lite låtar tillsammans. Det var jättemysigt'' säger jag dystert

''Sandra?'' säger Oscar

''Jaa'' svarar jag

''Har Omar betett sig sådär förut när du varit med Felix?'' frågar han osäkert

''Ja en gång till faktist. När jag och Felix typ precis lärt känna varandra riktigt. Då kysstes vi och Omar kom och han blev jätte ledsen. Jag pratade med han då men han sa att han bara var skyddande över mig tror jag'' säger jag och tittar in i Oscars ögon men sen ner i marken

''Oh shit'' säger han

''Va vadå?'' frågar jag

''Det kan inte vara så, eller?'' säger Oscar

''Men va?'' frågar jag stressigt

''Sandra...

Jag tror ehm jo jag tror att

Omar har känslor för dig''