I think it's called love

kapitel 8

Jag drog ifrån i kyssen och tittade på han osäkert.

''Gjorde jag nåt fel?'' frågar Felix osäkert

''Nej nej ehm det är bara eh jag träffade dig första gången igår och jag känner att jag inte riktigt kan lixom inte bara kyssa nån jag träffat första gången igår'' säger jag lågt

''Förstår'' säger Felix och ser hur han blir ledsen

''Förlåt Felix'' säger jag

''Jag skulle inte'' säger jag men avbryts av Felix

''Vet du Sandra, jag trodde att vi klickade. jag trodde vi var typ gjorda för varandra. Jag trodde du kände som jag'' säger han och börjar ställa sig upp för att gå iväg

''Felix'' säger jag till han

''Glöm det'' säger han och går iväg

en tår rinner ner för min kind. varför Sandra? Varför? jag gillar han ju. väldigt mycket. Jag tror till och med att jag är kär i han. jag blir så jävla arg på mig själv.

FELIX PERSPEKTIV

jag kysste henne i morse och hon tillbaka, jag trodde faktiskt vi hade något. Men jag antar att jag hade fel. Sandra sårade mig faktiskt. Jag blev irriterad, sårad och arg på både Sandra och mig. Just nu ville jag bara vara ifred så att gå hem till Omar eller Sandra var inte ett alternativ. Jag hittade inte här men jag gick åt vänster och kom ut på en äng. Jag gick över ängen med knutna nävar och spända käkar. Jag gick tills jag kom in i en skog och såg en bänk jag satt mig på. Jag kanske satt där i en halvtimme tills jag hör ett skrik. Nej. nej nej nej nej. det kan inte. det får inte. nej

Sandra.

Jag springer så snabbt jag kan mot skriket. Det försvinner mer och mer. nej. jag ökar ännu mer och ser hur några svart klädda personer hoppar in i en bil medan någon stänger bakluckan. Bilden startas och det sista jag ser är Sandras hand i bilrutan och sen blir allt svart.