I think it's called love

kapitel 13

det gröna gräset kittlar mig mellan mina tår. Lukten av blommorna känner jag väl. Jag ser mig omkring och allt grönt och alla färger gör mig glad. Solen bränner på min rygg och jag lägger mig ner. Mitt bruna hår lägger sig som en sol när jag ligger på rygg. Här känner jag mig fri. Här vill jag stanna förevigt. Med han.

Jag slänger upp ögonen när det höga ljudet piper i mitt öra. Allt var en dröm och nu är jag tillbaka till helvetet igen. Jag ser mig omkring och allt är ljust. Jag ligger i en säng liknande en sjukhus säng. fan. Det ända jag kom ihåg var att jag träffade Oscar. Jag sa någonting men hann inte långt innan jag kom ihåg att allt blev svart. Maskinen har slutat pipit men ingen människa, ingen sjukmänniska som jobbar här är här. Allt i rummet börjar snurra och jag la mig direkt ner och somna.

OSCAR'S PERSPEKTIV

(På kvällen innan)

Vi var alla oroliga för Sandra och letade överallt. Jag var inne i stan, Ogge var kvar runt hennes hus och så och Felix och Omar var överallt. Klockan började bli väldigt mycket och jag började gå mot spårvagns platsen där jag skulle hoppa på. Det var då jag såg henne. Vinglade när hon gick och hon såg väldigt yr och trött ut. Jag skyndade mig så mycket som möjligt och fångade henne alldeles innan hon föll.

''Sandra?'' fråga jag snabbt

''Ooosscaarr'' sa hon

''hjälp'' viska hon sen innan hennes ögon stängdes igen.

Jag ringde killarna och sa att jag tig henne till sjukhuset som inte låg långt bort därifrån. Jag bar henne till sjukhuset och fick snabbt hjälp av personal. När dom precis ska köra bort sängen till ett rum så kommer Omar in springandes snabbt som bara den. Han fortsätter springa men jag försöker stoppa han. Han skiter i mig och försöker springa förbi dom som jobbar där men dom tar ett fast tag i honom. Jag såg rädslan i hans ögon. Han ser sällan ut så där. Sandra betyder verkligen allt för honom. Omar ropar på henne flera gånger och försöker fortfarande komma förbi. Men efter en stund ger han upp och vänder håll och går förbi mig och sätter sig på en bänk med händerna i ansiktet. En tår faller från hans kind ner på hans ena lår.

Jag får efter en stund senare syn på Felix gåendes från ingången sakta, väldigt sakta, nästan för sakta. Han tittar ner i golvet och han går med knutna nävar. Jag kan inte avgöra om han är arg, ledsen eller rädd. Kanske allt på en gång. Ogge var påväg men kommer inte förens om en stund. Jag börjar gå mot Felix.

''Låt mig va'' säger han

Han kom ju ändå hem från sjukhuset för några timmar sen bara

''Mår du bra?'' frågar jag

''Låt mig vara'' säger han

''Mår du bra sa jag'' förtydligade jag

''Oscar gå'' säger han och jag ser att han börjar bli irriterad och det vill vi inte så jag går på en gång. Till Omar.

''Hur är det med dig?'' frågar jag

''Vad fan tror du?'' säger han

''Du har rätt, jag förstår dig'' svarar jag

det gick några timmar och sedan kom en läkare och sa att en av oss fick gå in till henne för hon skulle tydligen strax vakna igen. Enligt en läkare hade hon varit vaken en jättelitet stund för en timma sen men nu räknar dom med att hon kan vakna vilken stund som helst.

OMARS PERSPEKTIV

han sa att en av oss fick gå in till henne.

hon vaknar snart. hon mår bra.

Jag ställer mig upp och springer till rummet dom körde in henne i öppnade dörren försiktigt och satte mig på stolen som fanns där inne. där låg hon. Min bästa vän. En tår föll ner för min kind och jag bara satt där och titta på henne. Jag vill inte ens veta vad hon har varit med om. Men allt jag bryr mig om nu är att hon är är och hon är trygg.

SANDRAS PERSPEKTIV

Jag vaknar av ett ansikte jag mycket väl. Ett leende spred sig på mina läppar när jag såg honom.

Han omlindade mig i en kram. En eller två eller kanske flera tårar föll ner för mina kinder. Glädjetårar. Just nu var jag lyckligare än någonsin...