I think it's called love

kapitel 15

tunga andetag. svåra andetag. kroppen spändes när jag vakna mitt i natten. kallsvettig. Ont i hela kroppen. som att man låg på en spikmatta. med riktiga spikar. Omar ligger nedanför mig på en madrass och jag behöver hjälp men får inte ut ett ända ord. Alla minnen från kidnappningen kommer upp i mitt huvud och får mig att bli panikslagen. Som att dom skulle komma vilken sekund som helst. Dom svarta männen. När jag plötsligt tänker på Alex. Vidriga Alex får jag ut ett lågt skrik. Omar sätter sig upp på direkten och kollar på mig som sitter med knäna i ansiktet i hörnet på sängen.

''Sandra vad händer??'' frågar han med en rädsla i rösten

''Kidnappade mig, jaggg ärr rädddd'' svarar jag som jag får ut

''Jag skyddar dig'' svarar han ''Du är säker här hos mig'' säger han och går upp till min säng och håller om mig och pussar mig sedan på min panna.

''Jag älskar dig Omar''

''Och jag älskar dig''

Natten var jobbig men med en Omar som håller om en känns det ändå rätt okej. Jag menar han är världens bästa och utseendet kan man ju inte klaga på heller. Bästavän.

FELIX PERSPEKTIV

jag vaknar och tittar på klockan. skojar du? Klockan visar 08.17. Jag har ju fucking sovmorgon Felix.

Även fast jag kunde somna om så bestämde jag mig ändå för att kliva upp. Eller rättare sagt så tvingade jag mig upp. Venne varför egentligen.

Jag gick till köket och skiner upp som en solstråle när jag ser en rygg på en person jag tycker väldigt mycket om. Sandra. Hennes bruna hår är uppsatt i en slarvig men jävligt snygg boll och hon har en lång t-shirt som jag antar är Omars.

''Godmorgon vackraste'' säger jag

Hon vänder sig om och får världens finaste leende på läpparna. Hon går mot mig och lindar sina armar runt mig.

''Godmorgon Felix'' säger hon och placerar en kyss på mina läppar.