I think it's called love

kapitel 12

SANDRAS PERSPEKTIV

det höga gräset slingrades runt min kropp när jag la mig ner. De blöta dropparna från gräs stråna trillar ner på min kropp. Benen har ingen styrka och jag bara ligger och tittar upp mot trädkronorna. Jag måste ta mig här ifrån. Jag måste hitta Felix. Jag sätter mig upp och försöker ännu en gång att ställa mig upp. Knäna vek sig men jag hade bestämt mig för att klara detta. Jag börjar gå sakta och medan så blir jag starkare och starkare. Jag ökar takten en aning och ser mig omkring för att hitta en rimlig väg att gå. Jag hamnar efter en stund ut på en asfalts väg. Det var inte ljust ute men det var ändå inte mörkt. Lampor fanns det och jag ser vägen tydligt. Jag följer vägen tills jag kommer ut på en stor väg. Mer liknande en motorväg. Alltså ingen trottoar. Men jag var tvungen att följa den eftersom att skylten som jag ser framför mig står det Göteborg. Alltså vart har jag varit? Utanför Göteborg. Dock inte så jättelångt utanför då jag redan nu har ser några 'höghus' på ögonhåll. Huvudet dunkade som aldrig förr och det kändes som att jag kunde svimma vilken sekund som helst. Jag kan inte ge upp. Jag fortsätter gå. Halvt vaken. Halvt levande typ. Bilar körde förbi med hög fart och jag hoppade till varje gång nån körde förbi.

Jag var nu inne i stan och kände igen mig väldigt mycket nu. Jag kände mig väldigt yr och huvudet mitt höll på att sprängas. Det var rätt så mycket folk som titta på mig väldigt konstigt. Jag ville inte ens se mig i spegeln. Usch hur jag ska se ut. Jag försökte gå till spårvagns stationen där jag skulle gå till men hann inte långt förens jag kände att jag faller ihop. Dock träffar jag inte marken utan två händer lägger sig bakom min rygg. Jag ser suddigt men försöker titta så noga som möjligt på ansiktet. Det är iallafall en kille.

''Sandra?'' frågar han

''Ooo...

sscarrr?'' stammar jag.

''hjälp'' viskar jag innan ögonlocken stängs igen.