kapitel 22

74 1 0
                                    

jag började skaka av rädsla. Sms:Et lät såhär: ''Jaha nu var det Omars tur. Din älskade bästavän. Nu har vi han och vi kan göra vad vi vill och vi vet hur mycket du kommer försöka leta och vi säger bara såhär. Lycka till'' Ingenting fick hända med min fina Omar. Även fast jag är riktigt arg på han fortfarande så bryr jag mig fortfarande lika mycket. Han har hjälpt mig så mycket och nu måste jag hjälpa han. Han behöver mig mer än någonsin just nu. Vi alla fyra gick på vägen där jag gick när jag hade kommit från skogen. Det var det ända sättet. Vi kom fram till skogen och vi försökte leta runt. Oscar tvingade mig att gå med Felix som var bäst på att skydda ifall någon skulle hoppa på oss. Jag sa inte ett ända ord till Felix för jag tänkte inte börja en konversation med han, det fick han göra såfall för jag var fortfarande som sagt väldigt lack på både Felix och Omar men jag bryr mig ju fortfarande. Vi gick helt tyst innan Felix bröt tystnaden

''Kommer du ihåg någonting?'' frågar han och tittar ner i backen

''Nej'' säger jag

''Okej'' svarar han och fortsätter gå

Vi går ganska länge tills vi kommer till ett stort rött hus med grå/vita knutar. Jag tittar på huset och gården och mina ögon fastnar på en grej. Bilen.

''Felix'' säger jag hastigt

''Jaa'' säger han utmattat

''Det är här. Bilen'' säger jag och pekar på bilen

''Säker?'' frågar Felix

''Absolut'' säger jag svagt

''Vi kanske ska ringa Oscar och Ogge'' säger Felix

''Nej vi måste in. Nu. Dom kan göra illa Omar'' säger jag stressat

''Nej men vi kanske ska...'' säger Felix och ska fortsätta men jag avbryter han

''Nej vi måste in nu'' säger jag och puttat bort Felix som stod i vägen för huset.

''Ja ja jag kommer''

OMARS PERSPEKTIV

jag blev inknuffad in i en bil när jag var ute och gick och jag blev förd till ett okänt ställe lite utanför Göteborg skulle jag tro. Jag får en luva på mitt huvud när två personer leder in mig. Det är ingen mening att kämpa emot, jag kommer ändå tappa Sandra. Jag kommer förstöra våran vänskap pågrund av mina förbaskade känslor för henne. Dom sätter mig i ett rum och lossar min luva de knutit och jag tar av den. Min första syn var hemsk. Personen som nyligen blivit min 'fiende' stod rakt framför mig.

''Jaha Omar. Nu är du här'' säger han med äcklig röst.

''Samma rum som Sandra var fången i'' fortsätter Alex

''Vad vill du oss?'' frågade jag

''Jag vill ha Sandra'' säger han

''Ursäkta va?'' säger jag med stöddig röst

''Ja du ser, innan du träffade Sandra och hon blev din Bästavän så var ju vi ganska nära och så och ja tror nästan vi var pågång. Men sedan slet du henne ut mina händer. Hon som betydde mest för mig'' säger han och flinar ett vidrigt äckligt leende

''Hon var aldrig din och hon kommer aldrig bli. Och om du är så sur över att jag tog henne från dig så ta mig. Gör illa mig eller vad som helst men mot Sandra gör du ingenting'' säger jag

Han stänger dörren och går.

Timmar går och sedan öppnas dörren. Inte min dörr utan ytterdörren som är alldeles utanför rummet jag är i. Svaga fotsteg höras och sedan så ramlar nåt.

Folk kommer upp från trappan. Vad jag hör iallafall och sedan hör jag ett skrik. å nej.

''OMAAAAAR'' skriker Sandra innan ett brak hörs.

I think it's called loveDonde viven las historias. Descúbrelo ahora