jag höll hårt i han i kramen som varade länge. Jag grät mer än vad jag trodde. Min älskade Omar. Äntligen kände jag mig trygg.
OMARS PERSPEKTIV
Sandra grät väldigt mycket och några eller många tårar rann oxå ner för mina kinder. Vi höll hårt i kramen. Äskade älskade Sandra.
''Oooomarrr'' säger hon och stammar eftersom att hon gråter
''Jag är här nu, inget kan göra illa dig nu. Du är säker'' säger jag tillbaka
''alex det var Alex'' säger hon
''Va?!?!??'' nästan skriker jag och tar tag i hennes axlar och drar ifrån kramen och tittar henne i ögonen
''vart är Felix?'' säger hon strängt efter en stund när vi suttit tysta
''utanför tror jag'' svarar jag utmattat
''Kom in, Felix måste komma in'' säger hon och jag känner hur avundsjukan bubblar inom mig
''Aha'' säger jag och öppnar dörren där Felix går fram och tillbaka. Han får syn på Sandra och går direkt in.
''Förlååååt. Jag försökte. Men någon stoppade mig. Jag ville rädda dig men jag hann inte. Jag visste inte var du var. Jag försökte jag lovar. Förlåt'' säger han och var påväg att fortsätta men hinner inte innan Sandra kramar honom.
''Felix jag var så rädd. Jag trodde att dom gjorde illa dig'' säger hon svagt
''Det är lugnt nu'' svarar han
Ögonen mina blev blöta. Dom såg verkligen ut som ett par. Jag vet inte varför jag mådde så dåligt av att se dom tillsammans. Eller jag kanske vet men jag kan inte vara det för det skulle förstöra vår vänskap. Mina tankar avbryts av att deras läppar möter varan.
-
Alltså blev verkligen inte nöjd med detta kapitel men aja det får duga. Mer kommer senare :)
YOU ARE READING
I think it's called love
FanfictionFan va besviken jag blev nu. Usch såna som beter sig som han klarar jag inte av. Jag trodde inte du skulle vara såhär. Men någonting ändras. Hade jag fel om han? Jag förstår ingenting. Allt som pågår. Allt som händer. Jag klarar inte av mer. Jag vi...
