I think it's called love

kapitel 23

Paniken spred sig i min kropp när jag hör hur Sandra kämpar med sitt skrik. Vad jag hör så slänger dom in henne i ett rum och några rop på Felix från henne hör jag också så jag antar att han är här med. Mina andetag var tunga av stress och jag behövde komma ut för jag har lovat Sandra att inte låta något hända henne och det tänker jag hålla.

För att det inte ska höras så 'kryper' jag mot dörren och granskar låset som var ett konstigt lås av något slag. Ett litet litet hål såg jag och jag testar stoppa in ett sånt där hårspänne som jag hittat i min ficka av någon konstig anledning eftersom att jag inte använder sånt. Jag sticker in ena sidan av hårspännet och vrider åt alla håll och kanter ganska löst tills jag hör ett klick och dörren är öppen.

SANDRAS PERSPEKTIV

jag kom in i huset med Felix bakom mig. Dock tjatade han om att han skulle gå först men nej jag ville det. När vi kommer till den rummet där det är små rum så tittar jag runt och råkar slå ner en vas och den går sönder. Det kommer svartklädda män nerifrån och uppför trappan. En man tog tag i mig och tre tog tag i Felix. Jag fick panik och ropade Omar's namn så högt jag kunde och sedan allmänt skrik, samt några skrik när jag skrek Felix namn.

Nu satt jag i ett rum som jag satt i förut. Detta hade dock inte gula väggar utan här var det beige-vita väggar. Jag satt här med tårar rinnande längs kinderna. Allt, verkligen allt är kaos just nu. Felix och Omar har bråkat och jag är sur på dom, jag har även hört att Omar har känslor för mig men jag vet inte hur jag känner för honom och nu sitter vi 'fångade' typ. Ja allt var helt kaos. Men jag kunde verkligen inte få Omar ur mina tankar. Hur känner jag för honom. Känner jag lika som han gör? Eller jag kanske gillar Felix mer? Eller? Eller näe. Jag vet inte och vad fan jag än gör så kommer någon att bli besviken och det får mig att vilja försvinna. Jag vill inge såra någon av dom. Mina tankar avbryts av att jag hör fotsteg. Åh nej nu kommer Alex eller någon. Handtaget trycks sakta ner och dörren öppnas lika sakta den med. Jag ville inte att dom ska göra illa mig något mer. Jag tittade upp för att titta vem det var. Ett svart-hårigt huvud sticker fram och jag suckade lätt.

''Omar'' säger jag och viskar

''Sandra, nu är jag här.''

''Är vi okej? Jag mena det som hände med Felix''

''Jag är fortfarande sur på er pga det men jag bryr mig fortfarande jävligt mycket.''

''Okej'' säger Omar och tar sedan tag i min hand och vi börjar smita ut