Världens farligaste maffia gäng {UPPFÖLJARE}

Kapitel 12

JÄVLAR VILKET KEX ASSÅ🤤🤤🤤
Kan ni gissa vem på bilden?? Han spelar en person i den här boken.. vem tror ni?😝 (inte så svårt att gissa kanske men aja ahah).. kommer fler bilder sen
-
"Vi rymmer"
Hör jag Hunter mumla mot min axel och genast får jag en rynka i pannan, hörde jag verkligen rätt?
"Va?"
Frågar jag och Hunter upprepar vad han nyss sagt.
"Vi rymmer"
Han sätter sig upp i sin stol igen och kollar på mig med sorgsna men bestämda ögon.
"Men det kanske har skett ett missförstånd, det kanske inte är mamma och pappa dom pratar om"
Säger jag med skakig röst och försöker låta så övertygad som möjligt, ändå låter det mer som om jag säger det till mig själv och inte till Hunter. Att övertyga Hunter om saker är svårt för när han bestämt sig för något så kan han inte ändra sig igen.
"Men det är ju exakta kopior på mam-.. Emma och Charles på bilden bara att dom ser yngre ut! Och dom två, Melanie och William som verkar vara mina RIKTIGA föräldrar här är mer lik mig än dom som påstår vara mina riktiga"
Säger han argt vilket får mig att inspektera bilden ännu en gång. Han har faktiskt rätt. Den där William Parker har blondt hår med blåa lysande ögon. Tjejen bredvid honom, Melanie hette hon va? Har blondt smått lockigt hår med mörkare hårbotten och lite mörkare blåa ögon än killen.
"Oh fuck"
Säger jag och kollar chockat på min bror, eller han som påstås vara min bror.
"Det förklarar allt. Det förklarar pappas raseri brott på vår födelsedag, vid matbordet när han skulle berätta hemligheten, alla konstiga samtal, Ashtons yttrande på polisstationen och-.."
"Och våra olikheter"
Avslutar jag Hunters mening och han nickar instämmande.
"Du är inte min bror"
Viskar jag fram och känner hur tårarna bränner och hur det gör ont i bröstkorgen. Hunter är inte min bror och mina föräldrar har ljugit för oss hela våra liv, visste våra farbröder också?!

"Lucy?"
Hunter kollar oroligt på mig.
"Vi är inte släkt, vi.. vi-.."
Hunter låter mig inte avsluta meningen utan drar in mig i en kram istället.
"För mig kommer du alltid att vara min Lill syrra"
Säger han och jag ler utav hans ord.
Det blir tyst ett långt tag och vi bara njuter utav varandras närhet.

"Borde vi inte prata med våra-.. förlåt, mina föräldrar innan vi rymmer, tänk om allt bara är fejk"
Föreslår jag men Hunter suckar och skakar på huvudet. Vi drar ifrån och jag kollar honom i ögonen.
"Jag vill inte se dom igen. Dom har ljugit hela våra liv"
Säger han med smått avsky i rösten.
"Men tänk om det inte alls är sant eller om det fanns en bra anledning till det hela"
Säger jag försökandes att få honom att ändra på sitt val. Innan jag drar några slutsatser vill jag vara säker på vad som är sant och inte så det inte blir några missförstånd och om det nu är sant hoppas jag verkligen att det var pågrund av en bra anledning för annars vill jag aldrig se dom igen. Inte våra farbröder heller om dom också, isånafall visste.

"Okej men om allt är sant drar vi"
Säger Hunter och jag nickar instämmande.
"Deal"
Svarar jag och som om gudarna hört oss så hör vi låset i ytterdörren och strax därefter glada röster och skratt.
"Hallå?! Hunter, Lucy!"
Hör jag pappas glada stämma från nedervåningen. Det får mig nästan att gråta, dom låter så lyckliga inte vetandes vad vi precis fått reda på och jag känner faktiskt hur en tår rinner nerför min kind. Men genast torkar jag bort den. Vi ställer oss upp och Hunter tar min hand. Vi tar några djupa andetag innan vi hand i hand rör oss ner för trappan.

När mamma får syn på oss sjunker hennes leende.
"H..har något hänt?"
Frågar hon allvarligt och oroligt. Hon inspekterar oss båda två noga. Jag vänder mig mot Hunter som försöker hålla masken med ett stone face men ändå ser man hur glansiga hans ögon är. Jag gör samma som honom och försöker göra allt för att inte gråta medan jag ser på min mamma.
"Charles, något är fel med våra barn"
Säger mamma och genast känner jag hur Hunters grepp om min hand hårdnar och jag förstår honom till fullo.

Pappa kommer ut till hallen där vi står och kollar oförståeligt mellan oss alla.
"Vad händer?"
Frågar han och lägger sin arm runt mammas midja. Jag inspekterar deras rörelser medan jag biter ihop mina käkar. Hårt.
"Det som händer är att ni är lögnare"
Säger Hunter med en hård röst.
"V..vad menar du?"
Frågar mamma och jag hör hur hennes röst börjar bli darrig. Hon är rädd. Tårarna är nära för mig för det här kan betyda att allt är sant. Hon är rädd.

"Hunter? Lucy?"
Frågar pappa och tar ett steg mot oss.
"Ett till steg och du kommer ångra dig Charles Hawkins, vi vet allt, vi vet sanningen"
Säger Hunter och en tår rinner nerför min kind men frustrerat torkar jag bort den lika snabbt som den kommit.
Pappa skrattar nervöst till.
"Vad har ni för er för dumheter?"
Säger han nervöst och kliar sig i nacken.
"Frågan är mer vad ni har för er för dumheter. Vet våra farbröder också att jag inte är er riktiga son eller har ni ljugit för dom också?"
Säger Hunter argt och kollar på mina föräldrar för att se deras reaktioner. Jag gör samma. Mamma stannar upp och kollar mållöst på oss. Pappa knyter sina nävar och biter ihop sina käkar.
"Vad säger du min son? Vad har ni nu hittat på egentligen? Varför skulle du inte vara vår riktiga son?!"
Ryter han högt. Han har tappat det och jag förstår direkt varför, allt är sant. Hunter är inte min riktiga bror. För om man känner min pappa Charles Hawkins så vet man när han ljuger. När han tappar det.

"Era lögnare! Hur kunde ni göra något sådant?! Jag hoppas verkligen att ni har en bra förklaring till det hela men den anledningen kan ni berätta för oss när ni inte längre ljuger för oss! Jag vill aldrig mer se er!"
Ryter jag och springer upp på övervåningen. Jag fattar inte att jag sa det där men det är inget jag kan ändra på nu. Pappas röst som ropar efter mig hörs fortfarande fastän jag stängt och låst min dörr. Jag sparkar hårt på dörren men ångrar mig direkt när smärtan sprider sig i min fot. Tårarna börjar rinna och frustrerat slänger jag mig i sängen. Jag fattar inte att dom har ljugit för oss hela våra liv. I 16 år, vem gör ens något sådant?

Efter ett tag sätter jag mig upp och tar fram en liten väska där jag börjar packa ner saker som kan vara bra att ha med sig som kläder och olika produkter, pengar och min mobil. Aldrig vill jag se dom igen, aldrig igen.
————
Förlåt för att delarna blir så dåliga, får seriöst damp och vill bara skriva kapitlena om och om igen..

Rösta & Kommentera✨