Världens farligaste maffia gäng {UPPFÖLJARE}

Kapitel 29

Råka radera en del av det här kapitlet så visste inte hur jag skulle skriva för kommer inte ihåg riktigt vad jag skrev då
-
Hunters perspektiv
Det ända man hör är bilens hjul mot den guppiga och grusiga vägen och hur Dylan skippar efter luft på golvet och gnyr när Liam och Rebekka försöker hjälpa honom. Men jag, jag kan inte tänka, vad hände precis? Hur mår Lucy? Är hon okej?

Vägen är lång och det känns som om vi suttit i den i timmar men det har nog endast gått tio eller tjugo minuter. Jag kollar upp från bilens golv och kollar på alla i bilen. Dom jag känner igen är Dylan, Liam, Rebekka, Colton, Nash och den där ledaren från andra gänget "Wolf" eller vad han hette. Även Linus och Konrad. Linus ser helt förstörd ut, antar att hans bror, Winston inte klarade sig för han sitter inte i bilen, den enda bilen som lyckades fly undan bomberna.

Jag kan inte gråta fastän jag vet hur många jag förlorat. Mina föräldrar är inte här, eller Lucys föräldrar då. Pappa aka Charles offrade sig för oss, det var han som sa att vi skulle åka. Mamma aka Emma blev skjuten, skjuten i benet och magen. Charles ville inte lämna henne och det fanns inte tid för honom att ta sig till oss med henne i tid.

Bilen stannar plötsligt och alla går ut, förutom jag och den där gängledaren, Wolf. Jag kan höra hur Dylan skriker till när dom bär ut honom från bilen. Det sticker till i hjärtat.

Wolf sätter sig mitt emot mig. Han tar min hand och jag orkar inte dra undan, det känns bra med hans närvaro men varför?

"Hunter"
Säger Wolf och får mig att kolla upp på honom och in i hans ögon.
"Jag vet att det inte är rätta tillfället att säga det här men.."
Jag avbryter honom.
"Käften"
Jag drar mig ur hans grepp om min hand och går ut från bilen med snabba steg. Jag halkar på den hala asfalten efter regnet som öser ner men ställer mig snabbt upp igen. Wolf skulle väll ändå bara beklaga över alla döda som tillhörde min familj.

Ändå känns det fel på ett sätt, att ha gjort sådär men jag känner honom inte och jag litar inte på honom, verkligen inte.
"Hunter!"
Ropar han efter mig men jag fortsätter gå med snabba steg mot huset framför mig.
"Hunter!"
Ryter Wolf och jag stannar tvärt. Den effekten han har på mig skrämmer mig. Wolf springer ikapp mig, tar ett stadigt grepp om min arm och snurrar mig så jag står öga mot öga med honom.
"Lyssna nu!"
Ryter han i mitt ansikte och jag kan se sorgen i hans ögon. Jag nickar sakta.
"Jag.. jag är din far"
Säger han och bryter vår ögonkontakt genom att kolla ner i marken. Jag blir stum. Det kan inte stämma.

Jag inspekterar Wolf's ansikte och det slår mig hur lika vi faktiskt är, samma blonda, rufsiga och smått lockiga hår, dom isblåa ögonen och den bleka huden.
"M..men nej, han.. han är ju död eller.. nej.. d..det kan inte vara du"
Säger jag men Wolf nickar.
"Mitt riktiga namn är William Parker, din mor, Melanie blev skjuten av Esmeralda och Edmunds pappa precis efter att hon fött dig. Liam räddade dig men det var försent att rädda din mamma. Liam blev senare skjuten och vi trodde han dog men sen när Lucy föddes fick jag reda på att han levde men hade inte många minutrar kvar om jag inte kom och hjälpte honom genom att ge en viss summa till Peter. Allt gick åt skogen och jag lovade Liam att rädda honom. Det var ett svårt beslut men utan Melanie så såg din framtid mycket bättre ut om du fick leva ett liv med Lucy, Charles och Emma som dina föräldrar o syster. Jag visste inte om jag skulle klara av att se dig varje dag, allt jag kunde tänka på var Melanie när jag såg ditt ansikte och allt hon planerat för vår framtid. Förlåt Hunter, du har blivit så stor och så lik din mor i så många sätt ska du veta"

Jag blir stum av hans ord. Det kan inte stämma. Eller kan det? Nej. Fan.
"S..så du.. du är min pappa?"
Jag ser hur det rycker i hans mungipor när jag säger det, ett tecken på att det är sant.
Han nickar och kollar in i mina ögon.

Jag är arg, men samtidigt glad och besviken.
"J..jag vet inte vad jag ska tro"
Säger jag försiktigt men William nickar bara förstående.

"Kom så ska jag visa dig några bilder på mig och din mor från dom gamla goda tiderna"
Säger han och blinkar med ena ögat mot mig. Jag skrattar smått och låter honom lägga sin arm runt mina axlar. Han leder mig in i huset och in i ett rum med en massa foton och bilder uppsatta på väggarna. William leder mig till ett speciellt foto. På två ungdomar, en tjej och en kille. Tjejen är vacker, väldigt vacker med dom fina blå ögon, ljusa vågiga hår och dom skarpa ansiktsdragen. Killen är läskigt lik mig och jag drar genast slutsatsen att personerna på bilden är mina föräldrar. Under bilden står det: William och Melanie, precis så som William sagt att hon hette, Melanie.

"Tror du mig nu?"
Jag nickar och kramar om min far hårt, han kramar tillbaks och fastän vi håller om varandra som om ingen vill släppa så är det inte alls svårt att andas, nej nej, tvärtom, det känns underbart. Jag drar in hans doft och känner mig genast trygg. Jag kan inte fatta att jag just nu står och håller om min pappa, min riktiga pappa, William Parker.
————
Förlåt för så jävla dålig upt men det är mycket just nu, säger de hela tiden men det är sanningen. Nu är jag dock sjuk så har hittat lite tid till o skriva..
-
Boken leder sig mot sitt slut oxå;) så stay turned
-
Rösta & Kommentera💖