Världens farligaste maffia gäng {UPPFÖLJARE}

Kapitel 24

"Pappa"

"Pappa"

"PAPPA!"

"PAPPA SNÄLLA VAKNA!"
Skriker jag högt ut medan jag håller hans blodiga kropp i min famn. Hans ögon är fyllda med tårar, likt mina. Han höjer sin blodiga hand och torkar bort några tårar som ständigt rinner nerför mina kinder.
"Schhh, allt kommer bli bra älskling"
Säger han och ler ett litet leende innan hans ögon sluts och änglarna fångar upp hans själ.

Helt plötsligt hörs ett högt ljud.
*pang!
Igen.
Ett pistolskott och en smärta viner genom min kropp och genast trycker jag mina händer mot min mage medan jag blundar hårt.

När jag öppnar ögonen är det helt mörkt men mitt huvud gör ont och allt snurrar. Jag kollar på mina händer, dom snurrar.

"Lucy"

Någon viskar mitt namn.

"Lucy"

"LUCY!"
En sträng och bestämd röst. Jag skriker högt medan jag håller för öron.

"Va inte rädd"

"Va inte rädd"

"Va inte rädd"

Någon viskar i mitt huvud, det är som när vinden susar och det blir bara högre. Sen lägre, sen högre igen och tillslut blir det så högt att jag blundar hårt, skriker och faller till marken.

Jag landar på något mjukt. Sakta öppnar jag ögonen. Jag ligger på en säng, en mjuk säng.
"Hej babygirl"
Patrik. Han har ingen tröja på sig men tajta jeans. Han har magmuskler. Han lägger sig över mig, kysser min hals. Jag blundar hårt och när jag öppnar ögonen igen ligger jag inte i sängen längre. Jag är omringad av kläder och ljus sipprar in från fönstret framför mig. Eller är det ett fönster med nerdragna persienner?

Jag sätter min hand mot fönstret och det öppnas. Jag sitter på golvet. Det var inget fönster. Jag sitter i en garderob. Ser Patrik ligga över en rädd tjej. Det är jag.

"Lucy va inte rädd"

Jag går närmare. Patrik vänder sig om. Men helt plötsligt ser jag Hunter framför mig.
"Lucy"
Viskar han sorgset fram och håller sig för magen. När han tar bort handen ser jag hur blod sipprar ut från skotthålet i hans mage. Han faller till marken. Jag skriker, hulkar. Springer mot honom men kommer inte fram.

"Hunter!"
Skriker jag. Han försvinner sakta och blir till soft.
Jag håller för munnen.

"Lucy"

"Lucy"

Jag går ett steg framåt och faller. Och faller. Och faller. Tills jag landar på något hårt men ändå mjukt. Jag stönar av smärta och sätter mig upp på rumpan. En lampa tänds och jag skriker till av vad jag sitter på. En hög av döda människor.

Hunter, mamma, pappa, Diego, Dylan, Colton, jag ser alla i högen fylld med blod och lik. Plötsligt vänds Dylans huvud mot mig och plötsligt kollar alla lik på mig. Jag bakar bakåt. Faller.

"Lucy"

Vad fan händer?!

Jag skriker. Och skriker. Och skriker.

"LUCY!"
Mörk röst. Bestämt. Sträng. Läskig. Hemsk.

"LUCY!"
Med ett ryck sätter jag mig upp och känner hur blöt jag är på kinderna, hur jag hulkar och snyftar. Allt var en dröm men det kändes så äkta. Vad menades med drömmen? Usch.

Jag ser någon i andra sidan rummet. Springer dit. Hunter. Jag lägger mig ner bredvid honom. Lägger hans arm runt min midja och kurar in mitt huvud vid hans hals medan jag håller om han hårt. Tårarna rinner fortfarande men jag är lugnare, betydligt lugnare.

Jag kollar på Hunter. Jag skriker till. Hans ögon är vidöppna, munnen likaså. Blod rinner från alla möjliga ställen och flera skott och knivhugg synar jag på hans kropp. Jag kan se hans skelett i ansiktet och det är som om någon bränt honom.

"Lucy"

"Lucy"

"Lucy"

"Lucy"

Jag skriker högt, så högt att det piper i öronen och det känns som om mitt huvud ska sprängas.

"LUCY!"

-
————
Venne riktigt vad det här var för kapitel men aja hehe.. idéerna e slut. Typ.
-
Rösta & Kommentera💦