Världens farligaste maffia gäng {UPPFÖLJARE}

Kapitel 9

Hunters perspektiv
När jag stiger ut från polis bilen synar jag direkt farbror Diego, farbror Josh och farbror Nash som står och pratar vid deras bilar. En röd audio R8, en orange 570s coupe och en svart Mercedes AMG c63.

När Farbror Josh får syn på mig blir hans blick genast orolig. Jag kollar mot Anthon som bär på Lucy som somnat.
"Jag går in med henne"
Säger Anthon och jag nickar åt honom.
"Jag kommer snart"
Säger jag och skyndar mig sedan mot Josh, Nash och Diego.
"Vad har hänt med dig egentligen, du har ju sår överallt"
Utbrister Nash direkt och går fram för att inspektera mina sår. Han är läkare.
"Och varför hamnar du av alla människor i världen i slagsmål, vi har sagt att du ska hålla dig utanför sånt och du lovade!"
Säger sedan Josh.
"Jag vet men jag hade en bra anledning till att slåss"
Påpekar jag och känner hur ilskan bubblar upp inom mig. Om jag inte hade låtit Lucy gå från klassrummet skulle inget hänt! Om jag hade gått med henne eller bara kommit till henne tidigare!

Frustrerat sparkar jag på Diegos Audio R8:as däck.
"Ey!"
Utbrister han men jag bryr mig inte.
"Jag kunde stoppat det men jag är så dum så jag lät henne gå!"
Muttrar jag för mig själv medan jag hårt knyter ihop mina nävar.
"Varför är jag så dum?!"
Ryter jag högt och sparkar återigen på däcket.
Plötsligt omfamnar någon mig bakifrån och jag känner direkt igen vem personen är på lukten.

Mamma håller om mig hårt och hyschar mig i örat.
"Du kunde inte göra något annorlunda och det som är gjort är gjort och går inte att ändra på gubben"
Viskar hon i mitt öra vilket får mig lite lugnare.
Jag vänder mig mot henne och kramar tillbaks.
"Tack mamma"
Mumlar jag fram innan vi släpper varandra.
"V..vad hände?"
Frågar farbror Diego försiktigt och jag suckar.
"Ni vet när Lucy sålde droger?"
Börjar jag, dom alla nickar.
"Han som var "bossen" drogade ner henne idag och när jag hittade dom blev jag så arg för att han inte kan låta henne vara så jag slog till honom"
Fortsätter jag sedan säga och återigen nickar de.
"Okej men hur kom polisen in i det hela?"
Frågar sedan mamma.
"Ja asså det finns fyra poliser som går runt i vår skola i princip varje dag så han som precis bar på Lucy tog hand om henne medan de andra tre stoppade slagsmålet"
Svarar jag och börjar sedan gå mot polisstationen med min familj hack i häl. När jag kommer in i det stora svarta huset möts jag av många personer, män som kvinnor som bär polis uniformer.
"Hunter"
Jag vänder mig mot Linus som yttrat mitt namn.
"Vi skulle vela prata med dig om vad som hänt, vi får inte ut något från Lucy"
Säger han och jag nickar styrandes mina steg mot honom.
"Stanna här"
Säger jag till min familj och går sedan in i ett rum tillsammans med Linus. Där inne sitter Lucy och Anthon samt Ashton.
"Vart är Konrad?"
Frågar jag och går fram till Lucy som vaknat.
"Han.. behövde göra en grej bara"
Svarar Ashton och ler mot mig.
"Du kan sätta dig där"
Säger Anthon och pekar mot en stol mittemot honom. Istället för att sätta mig där slår jag mig ner på golvet bredvid Lucy.
Ashton skrattar smått åt Anthon men det är inget jag bryr mig om.
"Hunter, Panthon dödade minion bebisen"
Säger Lucy plötsligt och kollar upp på mig.
"Det var taskigt gjort av honom"
Svarar jag och flinar mot Anthon som bara skakar på huvudet, mestadels åt hans smeknamn antar jag.
"Okej Hunter, vi kommer spela in det här förhöret så du vet det"
Säger Linus och jag nickar när han trycker på en knapp på en svart apparat så en grön lampa börjar blinka.
"Så Hunter, kan du berätta vad som hänt?"
Jag berättar allt från när vi fick veta att Lucy sålde droger till när hon lämnade klassrummet idag och till sist när jag hittade dom. Frågor från de olika poliserna kommer upp lite då och då som jag så gott jag kan svarar på.

"Tack så mycket Hunter, du har varit till stor hjälp"
Säger Linus och ler mot mig. Lucy har börjat piggna till och jag tror nog att drogen börjat gå ur henne.

"Då vill vi bara berätta en grej till er"
Säger Ashton plötsligt.
"Ska vi verkligen ta det nu?"
Påpekar Anthon och kollar tveksamt på mig. Med en förvirrad min kollar jag tillbaks på Anthon.
"Dom måste få veta sanningen någon gång och nu har vi chansen, Charles kommer nog inte berätta på ett långt tag"
Väser Ashton tyst men jag hör det ändå.
Orden sjunker in i mig, vad menar dom?
"Jag tycker vi tar det någon annan gång, låt barnen få lista ut det själva"
Säger Linus och Anthon nickar instämmande. Ashton muttrar något ohörbart.

"Ni kan få gå nu"
Säger Linus och nickar mot dörren medan han kollar på mig och Lucy med ett svagt leende.
Jag nickar och hjälper Lucy upp på fötter.
"Vart är vi?"
Frågar hon och kollar oroligt på mig.
"Jag kan förklara allt sen, okej?"
Hon nickar och ler mot mg. Jag ler tillbaka och tillsammans går vi ut från det mörka rummet. När vi kommer ut är den första personen jag ser pappa. När han får syn på oss springer han fram till oss och omfamnar oss i en stor kram. (mycket 'oss' ahah).
"Gud vad orolig jag varit, vi fick inte veta vad som hände och-.."
Säger han med oro i rösten men jag avbryter honom.
"Tyst, bara tyst"
Säger jag mjukt och pappa lyssnar på mina ord och håller om oss hårt.
"Jag älskar er"
Mumlar han och jag ler men ändå känns det här inte äkta. Något känns så fel och orden Ashton yttrat inne i rummet har som nål fästs i min hjärna. Jag kan inte släppa det. Vad menade han? Vad menade dom? Vadå sanningen? Lever jag i en lögn eller vadå?

En obehaglig känsla sprider sig i min kropp och jag ryser till. Något känns fel och jag ska ta reda på vad det är, men först måste jag prata med Lucy.
————