Världens farligaste maffia gäng {UPPFÖLJARE}

Kapitel 30

Fortfarande Hunters Perspektiv
Smärtan hugger i benet där skottet träffat. Jag kollar skrämt i min fars ögon. Han skriker mörkt och vänder sig mot personen som skjutit mig. Jag känner inte igen mannen för han har en mask på sig. Pappa tar upp sitt vapen och börjar skjuta mot mannen som genast gömmer sig. Jag faller ihop på golvet hållandes hårt mot köttsåret som bildats. Det blöder i stora mängder och allt blod får mig illa mående, det känns som om jag ska svimma och hela huvudet snurrar och dunkar av smärta.

Skott skjuts mot mig igen och jag blir träffad igen, i magen. Jag skriker högt och försöker hålla händerna om huvudet som skydd.

Plötsligt slutar skotten och nån tar tag i min arm. Jag kollar skrämt upp på personen och ser Liam. Pappa står en bit bakom honom med pistolen i handen medan han står som vakt vid dörren.

"That looks really bad, hmm, William, try to find Nash like right now!"
Ropar Liam till pappa som nickar och sedan snabbt försvinner ut från rummet med pistolen i högsta hugg. Jag kan se ett par fötter vid dörren och antar att dom tillhör mannen som sköt mig.

Jag snyftar och hulkar medan tårarna rinner nerför mina nu smått svullna kinder.
"This is gonna hurt a little bit"
Säger Liam stressat medan han virar sitt skärp runt mitt ben över köttsåret och drar åt hårt. Jag biter ihop för att inte skrika av smärta men det är svårt. Tårarna blir fler och jag känner hur medvetandet är påväg att försvinna. Jag lägger mig ner från min sittande position och kollar upp i taket. Är det nu jag dör?

Det känns verkligen som om allt liv bara sugs ur mig, hur jag känner mig lättare, som en fjäder och hur all energi försvinner.

Jag börjar andas tungt, det piper när jag andas så något måste hänt med min lunga. Fan.

Tillslut kommer William tillbaka med Nash i släptåg. Han ser trött ut men det är klart, hans tvillingbror dog just, Charles alltså, fan vad jag saknar honom. Men vem vet. Jag kanske får träffa honom snart.

Nash sätter sig vid min sida och tar min hand. Jag ser i hans ögon att han inte kan göra något för all utrustning finns inte i det här huset och inget sjukhus finns i närheten. Plus så tror jag att jag redan förlorat för mycket blod, jag känner det. Jag känner ingen smärta längre. Den är som bortblåst och allt känns betydligt mycket lättare och bättre.

"Men hjälp honom då! Snälla Nash, han är min son!"
Ryter pappa av frustration och rädsla, det här jag. Jag är likadan.
"Jag är ledsen William men det finns inget jag kan göra, han är redan som nästan borta"
Svarar Nash och sliter blicken från mig för att kunna kolla upp på min far.

William sätter sig på min andra sida med glansiga ögon, likt Nash tar han min hand och kollar sorgset på mig.
"Jag ska lämna er ifred"
Säger Nash och går ut från rummet tillsammans med Liam.

"Hunter, min fina Hunter. Jag är så ledsen att jag inte funnits i ditt liv, jag önskar verkligen att jag fick se dig växa upp. Jag är så ledsen att jag inte kunde skydda dig, förlåt, förlåt Hunter. Jag älskar dig"
Säger han och pussar min panna och stryker mitt hår.
Jag nickar och håller hans hand hårt och stryker hans kind med min andra.
"Du skulle blivit en bra far"
Jag ler svagt mot honom och det är det sista jag gör innan mörket sluter mina ögon och för mig till den lugna, fridfulla platsen. Där inga problem finns, där inget liv finns.

Jag kommer sakna dig Lucy.
————
Jupp.. Hunter is dead..
-
Hata mig inte snälla!!
-
Men vad hände egentligen med Lucy? Lever hon? Är hon död? Eller vart fan är hon? Vad. Tror. Ni? För jag veet:)
-
Förlåt för fett förvirrande delar..
-
Rösta & Kommentera..✨