Dödligt vatten

Kapitel 4

Oskar och Tom gapade. John gick fram till dem.

"Roligt att se er också", sa han.

Oskar och Tom kramade om honom i turordning.

"Du lever", sa Tom.

"Jag lever", sa John.

"Men hur kom du hit?", frågade Oskar.

John berättade om hur han hade vaknat på MDF fartyget och tagit sig ifrån det.

"Du åkte hit med en av deras båtar", sa Oskar fundersamt när John var klar med sin historia.

"Ja", sa John. "Deras motorer är på något sätt byggda så att metallviruset inte påverkar dem".

"Var är den nu?".

"Nere vid skogsstranden".

Oskar sken upp. "Perfekt!". "Då tar vi motorn från den till högkvarteret och får en extra till vår samling".

"Följ mig", sa John.

De sprang den korta vägen till skogsstranden. Men ingen båt syntes till.

"Hur är det här möjligt?", undrade John. "Vart har den försvunnit?".

Tom suckade. "Det måste ha varit den maskerade figuren".

"Den maskerade figuren?", frågade John.

"En mörkklädd maskerad figur var på väg mot ett tält här i närheten med en kniv", svarade Oskar. "Vi följde efter den och skrämde bort den från tältet". "Den sprang iväg åt höger från var du dök upp bara några sekunder före vi såg dig".

"Den måste ha fått syn på dig, John", sa Tom.

"Skumt", sa John. "Och skrämmande".

"Ja", sa Oskar. "Vi går tillbaka till högkvarteret och berättar för Jan".

En stund senare var de tillbaka vid högkvarteret och knackade på dörren till Jans arbetsrum. Han öppnade dörren. Och gapade när han fick syn på John.

"John...". "Du...". "Hur...".

"Roligt att se dig också", sa John. "Får vi komma in?".

"Ja, såklart", sa Jan som försökte ta in vad som hände.

John, Oskar och Tom gick in och stängde dörren efter sig. John berättade hur han hade tagit sig från MDF:s fartyg tillbaka till högkvarteret, och Oskar och Tom berättade vad som hade hänt i skogen.

"Då är en sak säker", sa Jan när de var färdiga. "MDF har en spion här, som vi har misstänkt".

"Vad har hänt tidigare?", frågade John.

"Det har varit väldigt mycket fel på våra båtar och vår utrustning". "Bland annat hål på båtarna och trasiga harpuner". "Det har sett ut som slitage och misstag, men mängden fel har gjort oss misstänksamma". "Sedan så har vi en grupp som jobbar på att göra vår utrustning resistent mot metallviruset och en annan som försöker hitta ett sätt att förstöra det". "Varje gång som vi har gjort framsteg så har MDF förstärkt det".

"Kan vi inte bränna upp det som vi gjorde senast?", frågade John.

Jan suckade. "Det var det första vi försökte göra, men metallviruset är nu starkare på alla sätt, även gällande antändlighet". "Vi försökte bränna upp en källa här, och Norges, USA:s och Australiens Mästerdykare försökte också göra det i sina vatten". "Försöken resulterade i infernon som brann kraftigt i flera timmar". "Flera mästerdykare och civila dog". "Resten av världens mästerdykare fick höra om det och ingen har vågat försöka på nytt". "Och MDF skapade de källorna på nytt, så försöken var förgäves".

"Hur många källor har MDF här?", frågade John.

"Flera än förra gången", svarade Jan. "De metallvirusfria områdena är små". "Vi får hela tiden minska på spanare och fältgrupper". "Vill vi längre ut på havet än femtio meter måste vi använda kanoter, kajaker och roddbåtar". "Eller simma". "Det är svårt att fly från MDF:s motorbåtar och fartyg när de dyker upp".

"Och det här gäller då hela världen", sa John. "Eller hur?".

Jan nickade. "Det här är ett av Mästerdykarnas största uppdrag någonsin". "Det berör oss alla".

John nickade. "Du kan räkna med mig".

"Toppen". "Vi diskuterar det vidare under de kommande dagarna".

Tom öppnade dörren och gick ut följd av Oskar.

"Och John", sa Jan.

John vände sig mot Jan.

"Det är verkligen roligt att se dig vid liv", sa Jan och log.

John log och gick ut ur rummet.