Dödligt vatten

Kapitel 18

Johns telefon vibrerade. Ett meddelande från Jan: Skicka dina koordinater.

Så de är färdiga med laboratoriet, tänkte John. Han tog fram GPS:n för att kolla fartygets position och skickade den till Jan. Sedan stoppade han undan telefonen. Han kunde inte höra någon som pratade eller gick omkring i hangaren längre. Han kikade försiktigt fram under presenningen. Hangaren var nu tom. Äntligen. Han kröp fram från sitt gömställe, och ställde sig upp och stå. Det kändes skönt. Han hade länge längtat efter att få röra på sig och nu skulle han bli tvungen att göra det. Attackgruppen var på väg, men John visste inte hur länge fartyget skulle stå stilla. Han måste se till att det hölls här. Ja. Leta rätt på styrhytten och förstöra den. John steg upp ur båten och började gå mot en av dörrarna. Han fick snabbt hett och insåg att han fortfarande hade sin jacka på sig. Den behövde han inte nu. Han tog av sig den och slängde den bakom en låda. Troligen skulle ingen se den och om någon gjorde det skulle de ändå inte räkna ut i tid att han var ombord. John plockade upp harpunen och hängde den över axeln igen innan han gick ut ur hangaren. Styrhytten var uppe på däck, så han måste upp för hela trappan utan att bli upptäckt. Och uppe på däck skulle det garanterat finnas många MDF män. Men det problemet fick han ta efter trappan. John gick så snabbt han kunde upp för den första trappan. Ingen stod framför honom och när han vände blicken åt vänster såg han inte heller någon. En dörr stod på glänt och John kunde känna doften av mat. Så något slags kök hade de ombord. Och antagligen också en matsal. John fortsatte upp för nästa trappa. Också följande våning var tom, i alla fall på den här sidan av fartyget. John antog att det metallvirus som inte förvarades i båthangaren förvarades här. Han gick upp för följande trappa och kontrollerade kusten igen. Om det här var samma fartyg som han hade varit ombord på med Fredrik så var det bakom andra dörren till vänster som de hade varit inlåsta. John började gå upp för nästa trappa när han hörde röster och fotsteg som kom nerför den. Han sprang snabbt ner för de steg han tagit. En dörr stod på glänt. Han sprang fram till den, öppnade den helt, andades ut när han såg att rummet var tomt och gick in. Han lade dörren på glänt och såg två män komma ner för trappan.

"Den där norske dykaren kan inte ha långt kvar", sa en av dem. "Jag fattar inte varför vi ska fortsätta ge honom mat".

"Förhoppningsvis blir det här en av de sista gångerna", sa den andra. "Om inte den sista".

Norskedykaren, tänkte John. Då var det här samma fartyg som han hade varit fånge på.Och den norske dykaren var vid liv. John lyssnade efter männens fotsteg när degick ner för trappan. De var på väg efter mat till den norske dykaren. Med andraord hade de hans cellnyckel. John gick med raska steg mot trappan. Ur ögonvrån såg han en dörr längre bort öppnas. Han sprang snabbt upp för trappan, glad över att männen som nu var på väg efter mat inte hade gått långsammare. Annars hade han nu varit upptäckt. När han kom upp till fjärde våningen såg han två dörrar nära trappan. Han antog att den norske dykaren fanns bakom någon av dem. Han gick fram till den närmare dörren och öppnade den försiktigt. Han såg fyra MDF män därinne vid någon slags dator. Han stängde dörren så tyst han kunde och andades in och ut. Det var tur att ingen av dem hade varit vänd mot dörren just då. Vidare till följande dörr. John öppnade den försiktigt och kikade in. Han kunde se galler några meter framåt till vänster. Och ingen från MDF var där. Han gick in genom dörren, stängde den, och gick fram till gallret. En blond man, som såg mycket trött ut, satt bakom det. Han tittade fundersamt på John.

"Vem är du?", frågade han på engelska. John kunde höra en norsk brytning.

"Jag är John Fahra, Finlands Mästerdykare", svarade John på engelska. De skulle säkert ha förstått varandra på svenska och norska, men John valde ändå att fortsätta på engelska.