Dödligt vatten

Kapitel 2

John öppnade ögonen och såg sig förvirrat omkring. Han låg på en brits, och till höger, vänster och bakom honom fanns gråa väggar. Rakt framför honom fanns galler.

"Du är vaken", sa en röst på engelska.

John satte sig upp och tittade ner på golvet. En smal, blond man, som var klädd i en blå våtdräkt och såg ganska ung ut, satt några meter ifrån honom.

"Vem är du?", frågade John.

"Fredrik Sköld, SMD", svarade mannen med rikssvensk brytning.

"Svenska Mästerdykarna alltså", sa John på svenska. "Jag är John Fahra, FMD". "Var är vi?".

"Vi är på ett av MDF:s fartyg", svarade Fredrik. "De fångade mig för ett par veckor sedan och låste in mig här". "Du låg här då redan". "De sa att du var i koma".

"I koma?". "Vad är det för datum idag?".

"Tjugoandra oktober".

John blev tyst och försökte ta in det han hörde.

"Vad är det sista du kommer ihåg?", frågade Fredrik.

John berättade om vad som hade hänt i augusti. Delfinuppdraget, hur det slutade, hans flykt från Lanzarotes Mästerdykares högkvarter, attacken mot MDF på EL Arco och deras attack mot högkvarteret. Han försökte hålla det så kort som möjligt men det tog ändå en god stund för honom att bli färdig.

"Det sista jag minns är att jag föll från klippan och landade hårt i vattnet", avslutade John.

"Och det var då i slutet av augusti", sa Fredrik. "Du har legat i koma i två månader".

"Tydligen". "Hur hamnade du här då?".

"Jag blev som sagt fångad för två veckor sedan". "Vi var en grupp utanför Norge som undersökte en metallviruskälla...".

"En metallviruskälla?".

Fredrik nickade. "Jag antar att du är bekant med det". "Ni blev försökspersoner för det i slutet av våren". "Det spreds igen för snart två månader sedan, vid samma tidpunkt som du föll från den där klippan". "Och nu finns det i hela världen, inte bara i Norden". "Och MDF har den här gången också rånat och dödat civila som stannat på haven". "Deras motorer är byggda så att metallviruset inte kan påverka dem". "Men ja, vi undersökte en källa och blev attackerade". "Åtta av oss dog, jag och en dykare från Norge blev fångade och inlåsta". "Men exakt var den norska dykaren är här på fartyget har jag ingen aning om".

"Utanför Norge?". "Var någonstans är vi nu?".

"Ingen aning". "En vakt kommer några gånger om dagen med mat, men de svarar inte på frågor". "I och för sig förvånar det mig inte".

John kände efter i shortsfickorna. Hans telefon var fortfarande där.

"Den där fungerar knappast efter att ha varit under vatten", sa Fredrik.

Skärmen var svart, men John provade ändå att sätta på telefonen. Och till hans och Fredriks förvåning slogs den på.

"Nu ska vi se var vi är", sa John och öppnade GPS:n. Och gapade. "Vi är mellan Finland och Sverige!". "Vi har båda två lika lång hemväg!".

"Det är ju bra", sa Fredrik. "Men hur ska vi ta oss hem när vi är inlåsta här?".

John funderade en stund. "Du sa att en vakt kommer med mat några gånger om dagen". "När sker det nästa gång?".

"Det borde ske när som helst", svarade Fredrik.

"Perfekt", sa John och lade sig ner med ögonen stängda. "När han kommer, få honom att stanna en stund".