Dödligt vatten

Kapitel 6

FMD:s sjukstuga var som ett mindre sjukhus. I byggnaden fanns fyra våningar och flera tjänster. I nedersta våningen fanns en reception, fyra arbetsrum för läkare och en operationssal. Andra och tredje våningen hade tio rum vardera med sjuksängar, men det hade aldrig hänt att alla tjugo varit upptagna på en gång. På fjärde våningen fanns sex rum. Tre för fysioterapeuter, två för psykologer och ett för tandläkare.

John vaknade i en säng på andra våningen. Kvinnan som hade sövt ner honom i matsalen stod bredvid sängen.

"Var är jag?", frågade John.

"Du är i sjukstugan", svarade kvinnan. "Minns du vad som just hände?".

John tänkte efter. Och kom ihåg att han hade sett Amos kyssa Frida i matsalen. Den tanken fick honom genast att koka.

"Vad händer?", undrade kvinnan och kom närmare. "Dina ögon...".

John hoppade upp ur sängen mot kvinnan. Hon backade och drog fram en spruta. Men John var beredd på det. När kvinnan förde sprutan mot honom steg han åt sidan, tog tag i hennes arm och bände den rak. Hon tappade sprutan. John fångade den innan den föll i golvet och förde in den i kvinnans hals. Hon föll genast ner på golvet.

"Du håller dig borta från mig!", skrek John. Han vände sig mot dörren, med en tanke i huvudet. Att hitta Frida och Amos, och skada dem. Han sparkade upp dörren och gick med snabba steg mot trappan och ner för den. Halvvägs nere till första våningen fick han syn på Amos som stod och pratade med en läkare.

"Så det är ingenting att oroa sig för", sa läkaren. "Det kommer vara bra om några dagar".

"Tack så mycket", sa Amos. "Jag...".

"Nu ska du få!", skrek John medan han sprang ner för trappan. Han sprang fram till Amos, knuffade in honom i receptionsdisken och slog honom hårt i huvudet.

"Sluta!", skrek läkaren och försökte dra John bort från Amos. John slog undan hans armar och knuffade in läkaren i väggen. Sedan vände han sig mot Amos igen.

"John, sluta!".

John vände sig mot ytterdörren. Oskar, Frida och Tom kom in. Johns fäste blicken på Frida.

"Frida, göm dig", sa Oskar. "Det är definitivt något som är fel med John".

John började gå mot dem. Då kom Amos på fötter, rusade in i honom och de föll båda ner på golvet. Amos höjde ena handen för att slå men Oskar och Tom tog tag i honom och drog honom bakåt.

"Han är inte sig själv", sa Oskar till Amos.

De drog upp Amos på fötter. Samtidigt steg John upp med ansiktet förvridet.

"Se upp!", sa Amos.

Oskar vände sig mot John och blev slagen i ansiktet. Han tappade greppet om Amos. Sedan tog John tag i Oskar och fällde honom med ett fotsvep.

"Släpp mig!", sa Amos irriterat till Tom och skakade sig loss. Sedan sparkade han John i bröstkorgen med en front spark som fick honom att falla på rygg. Men John rullade bakåt över sin axel, nu ännu argare. Han såg en brandsläckare bredvid sig på väggen. Han tog tag i den, vände sig mot Amos och Tom, och kastade den. Både Amos och Tom hoppade åt sidan. Tom klarade sig, men Amos fick brandsläckaren i huvudet och föll ner på golvet. Han lade händerna på golvet och försökte stiga upp. Då blev han träffad i huvudet av en soptunna som John kastade. Amos blev liggande på golvet med bultande huvud.

"John, sluta!", skrek Tom. "Det här är inte du!".

John gick mot Tom. En sjuksköterska och en läkare ställde sig i vägen och försökte ta tag i honom. John knuffade sköterskan hårt så att hon föll omkull. Läkaren lade en hand på Johns axel. John tog tag i den, vred upp den i ett lås och tvingade ner läkaren på marken. Han släppte armen och steg upp. Ur ögonvrån såg han Oskar lyfta ena benet. I sista sekunden vände sig John mot Oskar och blockerade sparken. Han höll i Oskars högra ben och svepte undan det vänstra så att Oskar föll ner på golvet. Tom och sjuksköterskan tog tag i John bakifrån. John stampade Tom på foten och när Tom tappade greppet vände sig John mot sjuksköterskan och tog tag runt hennes hals. Tom slog honom i ryggen. John släppte strypgreppet, vände sig mot Tom och knuffade honom bakåt. Tom snubblade över brandsläckaren som John tidigare hade kastat och landade hårt på golvet. John vände sig om och såg sköterskan springa iväg. Sedan kände han en arm runt sin hals. Oskar hade tagit ett strypgrepp bakifrån. John armbågade Oskar i sidan. Oskar tappade greppet och John vände sig mot honom och tog tag i honom. John fällde sig själv på rygg och kastade Oskar över sig så att han landade bredvid Tom

"Det här går inte!", sa Tom, som var både frustrerad och rädd. "Han blir bara argare och farligare!".

"Nej, våld får honom inte tillbaka!", sa Oskar som också hade blivit rädd. "Vi måste göra något annat!".

Frida, som stod gömd bakom en dörr, hörde det. Hon stack fram huvudet och tittade på John som hade stigit upp från golvet och vänt sig mot Oskar och Tom. Och då förstod hon vad John skulle behöva för att bli normal. Trots situationen var Frida nära att skratta när hon insåg vad hon måste göra. Hon gick snabbt men ljudlöst mot John. Oskar och Tom stirrade på henne och hon visade att de skulle vara tysta. Frida var framme vid John när han var bara några centimeter ifrån Oskar och Tom.

"John, kom tillbaka!".

John vände sig om. Frida lade händerna på hans axlar och kysste honom. John blev helt stilla.

"Du...". "Du...". John började skaka häftigt. Han föll ner på knä och kräktes. Svart och tjock sörja forsade ur hans mun ut på golvet framför honom. Alla runt omkring tittade förskräckta på. Efter en lång stund slutade kräkningarna och John andades häftigt medan hans ögonfärg ändrade från svart till brunt. Sedan steg han upp.

"Frida". "Oskar, Tom". John tittade på dem och runt omkring sig. Och fylldes med ånger. "Oj nej!". "Jag är ledsen!". "Jag...".

"Du är tillbaka!", sa Frida och slog armarna runt honom. "Du är dig själv!".

John lade sina armar runt Frida. Han tittade över hennes axel på Oskar och Tom som log. John öppnade munnen men Tom höjde en hand.

"Du behöver inte säga något", sa han. "Det var inte du".

Oskar nickade. "Nu är du tillbaka på riktigt".

John log. "Ja". "Nu är jag tillbaka".