John, Oskar och Tom blev ännu vakna länge. De pratade om metallviruset, spekulerade om vad de skulle vara med om under de kommande dagarna, och Oskar och Tom berättade om annat som de två hade gjort under de senaste två månaderna. Bland annat hade Tom blivit godkänd i provet för lätt djuphavsdykare som han hade misslyckats med två gånger tidigare. De hade också haft kontakt med sina vänner från Lanzarote: Toby, Emily, Alex, Martin och Cedric. Då de kom på tal så tog John och meddelade dem att han levde. Alla fem svarade tillbaka nästan genast, överraskade och glada.
Följande morgon när de gick till matsalen hade nyheten om att John levde nått större delen av FMD. Det var flera som kom fram till honom och ville prata. Både sådana som John kände ordentligt och sådana som han bara hade sett någon enstaka gång tidigare.
"Ge honom lite andrum", sa Oskar till en grupp just utanför matsalen. Vanligtvis tog det fem minuter att gå dit från Johns och Oskars rum. Nu hade det tagit nästan en halvtimme på grund av att så många ville prata med John.
"Vi ses senare", sa John till gruppen som Oskar hade viftat bort. Sedan gick de in i matsalen. Nästan alla som var där stirrade och pekade på John medan han tog mat åt sig och när han satte sig vid ett bord med Oskar och Tom.
"Du kommer ha många att prata med under de kommande dagarna", sa Tom till John.
Några ungdomar vid ett av de närmare borden tittade på dem och steg upp från sina stolar, men Oskar skakade på huvudet och de satte sig ner igen.
"Ni kan prata med honom senare, låt honom äta nu", sa han och tog sedan en klunk från sin kaffekopp. Sekunden senare spottade han tillbaka det och vände sig irriterad mot Tom. "Jag hatar dig!".
Tom skrattade. John log.
"Så du häller fortfarande salt i hans kaffe?", sa han.
"Det här var faktiskt första gången på ett tag", sa Tom. "Han har hållit koll på sin kopp de senaste sex veckorna". "Men nu kollade han inte lika noga".
"Har du hällt salt i min kopp också?", frågade John misstänksamt.
Tom skakade på huvudet. "Jag har inte hällt salt i din kopp".
John gav tummen upp och drack. Han grimaserade äcklat och spottade tillbaka det.
"Jag hällde vinäger i den istället", sa Tom och skrattade.
John såg irriterad ut en stund, men sedan började han skratta.
"Det är skönt att vara tillbaka", sa han. Han såg sig omkring på människorna som nu var i matsalen. Då såg han Frida komma in genom dörren. Han log brett.
"Hur kom det sig att vi inte pratade om Frida igår?", undrade han. "Varför hämtade vi inte henne?".
Oskar vände sig mot dörren. "Ja, det här var lite pinsamt", sa han. Han vände sig igen mot John. "Men faktiskt, det är en sak som du bör veta".
Johns ansiktsuttryck förändrades. Han såg Amos gå fram till Frida och kyssa henne. John hade aldrig pratat med Amos, men han kände till honom.
"Nu vet han", sa Tom som också hade sett det.
"Är de ihop?", frågade John chockad.
Oskar nickade långsamt. "De blev ihop ett par veckor efter att vi kom hem från Lanzarote".
John tittade ner i golvet, förvirrad och ledsen. Sedan tittade han upp på Frida och Amos. Då kände han ilska. Den kokade inom honom.
"Vad gör du?", frågade Oskar oroligt.
Tom tittade också på John. Och blev också nervös. Han hade sett John bli arg förut, men nu såg han en helt annan ilska än tidigare gånger.
"Han ska få!", sa John och steg upp från bordet. Han tog sitt tomma vattenglas och sprang mot Frida och Amos. När han var några meter ifrån dem kastade han glaset i huvudet på Amos. Amos vände sig mot John. Och blev hårt omkullknuffad. John böjde sig över Amos och började slå honom i ansiktet.
"Stopp!", skrek Frida som inte hade känt igen John. "Låt min pojkvän vara!".
John stannade upp och vände sig mot Frida.
"Din pojkvän?", sa han. Hans ansikte var förvridet av ilska. Frida gapade.
"John?".
John klev över Amos som låg stilla på golvet och gick fram till Frida. Och slog henne i huvudet så hårt att hon föll omkull. Frida lade en hand på tinningen var slaget hade träffat och tittade skräckslagen på John. Han gick närmare när två vuxna män rusade fram till honom. Han knuffade in den ena i väggen. Sedan tog han tag i den andra, svängde runt ett halvt varv, sträckte ut benet och kastade mannen över det.
"Ledsen för det här, John", sa Oskar.
John vände sig mot Oskar. Och fick hans fot i huvudet. Han föll ner på golvet och blev liggande stilla.
"Håll fast honom", sa en rödhårig kvinna som var på väg mot dem.
Oskar gick ner på marken och tog grepp runt Johns nacke och vänstra arm. Tom tog grepp om Johns ben medan kvinnan tog fram en spruta och förde in den i halsen på John som stönade. Han öppnade munnen för att skrika åt dem, men somnade.
"Han är nedsövd", förklarade kvinnan för Oskar och Tom som såg förvirrade ut. "Vi tar honom till sjukstugan".
De bar ut John ur matsalen. Varje person där inne följde dem med blicken, chockade över vad som just hade hänt.
När Oskar och Tom hade hjälpt kvinnan att bära John till sjukstugan gick de till Fridas och Annas rum. När de kom fram till dörren kom Amos ut. Oskar pekade på dörren, Amos nickade och lämnade den öppen. Han hade en blåtira och ett sår i ansiktet. Oskar och Tom gick in till Frida och Anna.
"Vart är Amos på väg?", frågade Tom.
"Till sjukstugan", svarade Frida. "Han vill få såret undersökt".
"Okej", sa Tom.
"Hur känner du dig, Frida?", frågade Oskar.
"Det gör inte så ont längre", svarade hon. "Men...". Hon suckade och såg förvirrad ut. "Hur är John vid liv?". "Och varför är han så aggressiv?".
Oskar och Tom berättade Johns historia och om den föregående kvällen.
"Beklagar att vi inte sa något åt dig", sa Oskar när de var färdiga. "Vi var så inne i våra diskussioner".
"Vi har faktiskt inte spenderat så mycket tid tillsammans sedan du blev ihop med Amos", sa Tom. "Så därför tänkte vi inte på att ringa dig".
Frida nickade. "Det är okej".
"Men varför angrep John Amos?", undrade Anna.
"Han blev ledsen när han såg Amos kyssa Frida i matsalen", sa Oskar. "Och kort därpå blev han arg".
"Jag förstår att han blev ledsen och förvirrad över det han såg", sa Tom. "Men sådär arg". "Jag har aldrig sett honom sådär arg förut". "Det var tur att den där kvinnan kunde söva ner honom". "Hon sa att det inte var första gången hon behövt söva ner någon snabbt".
"Ni satt nära honom", sa Frida fundersamt. "Hur såg hans ögon ut?".
"Arga", svarade Oskar.
"Nej, utan hurdan storlek och färg hade de?". "För när han tittade på mig när han slog mig...". "Jag kände inte igen hans ögon". "De var inte bruna". "De var svarta och smala". "Bokstavligen".
"Nu när du säger det, så tyckte jag att något var annorlunda", sa Tom. "Men hur?".
"Jag tror att MDF experimenterade på John när han låg i koma på deras fartyg", sa Oskar. "Han var där i två månader och är fortfarande vid liv". "Och här".
"Tror du att de lät honom fly?", undrade Tom. "Ville de att han skulle komma tillbaka?".
"Det är mycket möjligt".
أنت تقرأ
Dödligt vatten
حركة (أكشن)MDF har spridit ut metallviruset i världens hav. Denna gång är det starkare än deras första försök. Mästerdykarna gör allt de kan för att bekämpa det, men MDF lyckas hela tiden ligga ett steg före.
