Dödligt vatten

Kapitel 1

Tjugoandra oktober 2018. En roddbåt med två personer närmade sig en av FMD:s bryggor. Oskar och Tom, som just hade gått ut ur matsalen, fick syn på båten och gick mot bryggan. De kunde på avstånd känna igen Jan. Och när de kom närmare kände de igen den andra personen. Amos Heinonen. En vältränad sjuttonåring, lika lång som Tom, med kortklippt blont hår, smalt ansikte och blåa ögon. Amos hade spenderat en stor del av de senaste två åren utomlands och deltagit i uppdrag och expeditioner för andra länders Mästerdykare. Två månader tidigare, strax efter att MDF igen hade spridit ut metallviruset i haven hade han kommit hem till Finland för att hjälpa FMD med att bekämpa det. När Oskar och Tom kom fram till bryggan kunde de genast se på Jan och Amos att något var fel.

"Var ni inte fem när ni startade?", frågade Oskar.

"Det var vi", svarade Jan. "Bara jag och Amos klarade oss undan MDF".

Oskar och Tom tittade på varandra och sedan tillbaka på Jan och Amos.

"Jag beklagar att jag inte kunde rädda dem, Jan", sa Amos.

"Om du inte hade gett upp ditt försök så hade du också dött", sa Jan. "Tyvärr kan man inte rädda alla som är i fara". "Du har räddat många under spaningsskiften, Amos". "Du gör ett bra jobb".

"Tack", sa Amos och klev i land.

"Jag går och berättar för Christian om det här", sa Jan och klev i land. "Vi ses senare".

Amos och Jan gick iväg åt olika håll. Oskar och Tom stod kvar och tittade ut mot havet.

"De senaste två månaderna har varit för jävliga", sa Tom. "Först dog John, sedan spreds metallviruset ut i hela världen och det har resulterat i flera dödsfall och stölder på haven". "Och dessutom så har Amos nu tagit Johns plats i FMD". "Nu får han svåra uppgifter och uppmärksamhet".

"Det där sistnämnda var inte något som John brydde sig om", sa Oskar. "För den delen var Amos populär redan när John levde". "Han är djuphavsjägare och har tydligen deltagit i flera svåra uppdrag och expeditioner utomlands under de senaste två åren". "Vad för slags uppdrag och expeditioner det har varit vet jag inte, men alla här pratar gott om honom".

"Sant". "Och så har han fått Frida att sluta tänka på John". "Gjort henne glad igen".

"Ja". Oskar nickade kort. "Det också".

Frida satt inne i sitt rum och läste. Det knackade på hennes rumsdörr. Hon gick till dörren och öppnade. Det var Amos.

"Hej", sa hon och log. "Kom in".

Amos kysste henne och stängde dörren.

"Hur gick det idag?", frågade Frida.

"Bara jag och Jan kom tillbaka", svarade Amos.

"Åh nej". Fridas leende försvann.

"Jag försökte rädda de andra, men jag kunde inte". Amos satte sig på Fridas säng.

"Det var tråkigt att det gick så där", sa Frida och satte sig bredvid Amos. "Men var inte så hård mot dig själv". "Du har räddat så många av oss under spaningsskift de senaste veckorna". "Bland annat mig". Hon kysste honom. "Du är fantastisk".

Amos log. "Jag älskar dig".

"Jag älskar dig med", sa Frida och log. De lade armarna runt varandra och lade sig ner. Frida tog sin telefon och skrev ett meddelande till sin rumskompis medan hon och Amos kramades.

Fridas rumskompis Anna var på väg till deras rum. Anna var smal, lika lång som Frida. Brunt, långt hår, bruna ögon och glasögon. Hon var lätt djuphavsdykare men hon hade inte ännu varit ute på något större äventyr. Hon och Frida hade känt varandra under större delen av deras liv och de hade kommit samtidigt till FMD. Men trots att de delade rum så hade de spenderat mer tid med andra personer än med varandra under de år som de bott på högkvarteret. Och nu de senaste sex veckorna hade de inte setts nästan alls på grund av att Frida spenderade nästan all sin vakna tid med Amos. Ofta på deras rum dessutom, vilket Anna fick veta att hände igen när hon kom fram. När hon skulle öppna dörren fick hon ett meddelande av Frida: Jag är med Amos på rummet. Han är här till elva. Anna suckade och stoppade undan telefonen och nyckeln. I samma stund dök Oskar och Tom upp i korridoren.

"Hej", sa de i kör.

"Hej", sa Anna.

"Amos och Frida är inne på ert rum, eller hur?", frågade Oskar.

Anna nickade. "Igen".

"Vi tänkte titta på filmer i mitt rum", sa Tom. "Vill du komma med?".

"Gärna", svarade Anna.

De gick till Toms rum och tittade på ett par längre filmer. Oskar och Tom hade ganska många gånger under de senaste veckorna bjudit med Anna när hon blivit bortschasad från sitt och Fridas rum. När den andra filmen var slut och Anna gick iväg så var Oskar och Tom fortfarande pigga.

"Skulle du ha lust att gå och tälta?", frågade Tom. "Jag såg ett par personer gå in i skogen med campingutrustning för några timmar sedan".

Oskar gick fram till fönstret och tittade mot skogen. "Varför inte". "Det är en klar natt". "Vi får bara...". "Tom, ge mig din kikare!".

Tom räckte över kikaren från sitt bord. Oskar tog den och tittade ut mot skogen med ett misstänksamt ansiktsuttryck.

"Vad är det?", undrade Tom.

"Titta själv", svarade Oskar och räckte över kikaren till Tom. Tom tittade ut genom fönstret. Och såg svartklädd person med en mask över huvudet gå in i skogen.