Dödligt vatten

Kapitel 21

John vaknade och såg sig omkring. Han var i ett rum i sjukstugan. Hans kläder var torra, så någon hade bytt dem. Och han hade ont på flera ställen.

"Sovit gott?".

John satte sig upp samtidigt som Jan gick fram till honom.

"Vad är klockan?", frågade John.

"Tio över fyra på eftermiddagen", svarade Jan. "Du har sovit i fjorton timmar". "Vi försökte väcka dig när vi kom tillbaka till högkvarteret men du sov väldigt djupt". "Så vi bar upp dig hit och bytte dina kläder". "Som du säkert känner så har du en hel del blåmärken, svullnader och sår, men ingenting som behövt sys och du har inte brutit något". "Det var många som blev svårt skadade ". "Bland annat så fick Oskar ett par svårare sårskador som behövde sys och han förlorade mycket blod". "Han är i rummet bredvid och han kommer att bli där en natt till för säkerhets skull". "Du däremot får gå när du vill". Jan blev tyst en stund. "Fick du din hämnd?".

John nickade. "Amos är död". "Men Jan, jag...".

Jan höjde en hand för att avbryta honom. "Jag är inte glad över att du gav dig iväg på det där sättet". "Jag hoppas verkligen att du inte gör det igen under framtida uppdrag och expeditioner". "Att du kan kontrollera negativa tankar och känslor bättre i fortsättningen".

"Jag är ledsen", sa John.

"Ursäkten godtagen". "Din psykolog...".

"...var med MDF, jag vet", sa John. "Jag såg honom vid MDF:s laboratorium.

"Ah, okej", sa Jan. "Men ja, det var inte bara bortkastat det du gjorde". "Under din jakt efter Amos så upptäckte du hur metallviruset skulle stoppas". "Runtom i världen söker mästerdykare efter MDF:s laboratorier". "Många av dem har hittats och förstörts". "Och när alla är förstörda kommer metallviruset i haven att lösas upp inom fyra veckor".

"Kan inte...".

"Det vi gjorde igår var farligt". "Våra båtar hann undan precis i sista sekunden". "Och vi hade sänt ut en varning innan vi åkte iväg härifrån med attackgruppen att civila ska hålla sig borta från havet". "Kom och se hur det ser ut".

Jan pekade på fönstret. John klev upp ur sängen med ett stön och gick halvt haltande till fönstret. Han tittade ut mot havet. Stora lågor syntes, varav de närmaste var ett tiotal meter ifrån stranden.

"Det brinner fortfarande", sa John.

"Och kraftigt", sa Jan. "På så gott som hela Östersjön". "Men som sagt var inga civila båtar ute på havet när vi tände på". "Och de övriga Östersjöländernas Mästerdykare hann också dra tillbaka sina attack- och spaningsgrupper". "Gällande MDF så vet jag inte hur många som hann retirera från sina fartyg". "Men alla deras metallvirus fartyg som rörde sig på Östersjön är nu på havets botten".

"Var det någon i vår attackgrupp som dog?".

Jan suckade. "För många". "Och så blev då ett flertal svårt skadade". "Alla rum här i sjukstugan är upptagna". "Och för de som dog hade vi en tyst minut tidigare idag". "Ingen hade trott eller hoppats att det skulle gå så". "Men tack vare det så kommer flera liv att räddas". "Du har återigen gjort ett toppen jobb, John". "Du är väldigt lik din far".

"Tack", sa John.

De gick ut ur rummet och Jan gick till vänster. John gick till Oskars rum och öppnade försiktigt dörren. Han sov. John bestämde sig för att låta honom sova och stängde dörren igen. Han vände sig åt höger. Frida stod framför honom. De stod tysta och tittade på varandra en stund, och slog sedan armarna runt varandra. John flämtade till när Fridas vänstra hand rörde ett ömt ställe på hans axel.

"Oj, förlåt, jag...", började hon och backade ett par steg, men John drog henne intill sig igen.

"Det är lugnt", sa han och kramade henne hårdare. Frida slöt ögonen och log. Men efter en stund flämtade hon.

"John, du krossar mig".

"Men du gillar det, eller hur?".

Frida log igen. "Sant".

John backade ett halvt steg, log och kysste henne.

John och Frida spenderade resten av eftermiddagen och kvällen tillsammans. Det första de gjorde var att gå ner till matsalen och äta middag. John, som inte hade ätit något på nästan ett och ett halvt dygn, tog flera tallrikar med mat på en gång och vräkte i sig så pass snabbt att Frida började skratta. De satt länge kvar vid bordet och pratade efter att de hade ätit. Sedan gick de först och hälsade på Oskar i sjukstugan och därefter till Johns rum och tittade på en film. Dock så var de mera fokuserade på varandra än på filmen.

"Vi får kanske se den på nytt någon gång", sa John skrattandes när filmen var slut.

Frida skrattade. "Det blev inte så mycket sett av den nu". "Men det här var behövt". Hon grimaserade. "Ursäkta". Hon gick in i badrummet och tog fram en ask med värktabletter. Hon stoppade en tablett i munnen och svalde den med vatten.

"Hur känns den?", frågade John.

"Det gör faktiskt inte lika ont längre", svarade Frida och tittade på sin arm. "Men den är ännu långt ifrån hel". Hon tittade på John och log. "Men jag kämpar mig igenom det här".

John log. "Du klarar det". "God natt".

"God natt".

De kysste varandra och sedan gick Frida ut ur rummet. John stängde dörren efter henne och gick sedan till sin säng. När han lade sig ner vände han sig först mot Oskars tomma säng och tänkte på hur han hade det i sjukstugan. Sedan tittade John upp i taket och tänkte på det som hade hänt de senaste dagarna. Mest tänkte han på slagsmålet med Amos på fartyget. De hade verkligen varit nära att han förlorat och dött. Men sedan hade vad det än var som MDF injicerat honom med under koman räddat hans liv. Det hade gett honom den energi han behövde. Inte bara då, utan under hela den tid som han var vid MDF:s laboratorium och på fartyget, insåg han nu. Så MDF:s experiment och försök att vända honom hade kostat dem Amos, som helt tydligt hade haft en viktig roll med metallviruset. Amos var död. Varken Frida eller någon annan skulle skadas eller dödas av honom igen. John var så försjunken i sina tankar att han ryckte till när det knackade på dörren. Han steg upp från sängen, gick fram till dörren och öppnade. Det var Frida.

"Anna meddelade att hon har feber", sa hon. "Varken hon eller jag vill att jag ska bli sjuk och Oskar är i sjukstugan, så kan jag sova här med dig i natt?".

John log. "Självklart". "Här är lite ensamt".

Frida stängde dörren och gick till Oskars säng. "Han har säkert ingenting emot att jag lånar hans dyna som stöd för armen, eller?".

"Det går nog bra", sa John.

Han lade sig ner på sängen och Frida lade sig bredvid honom. Hon lade Oskars dyna på magen och högra armen ovanpå den. Sedan slöt hon ögonen och lutade huvudet mot Johns axel. John lade armen runt henne och kände hur tankarna som han just hade haft i sitt huvud försvann helt och hållet. Han såg och kände inget annat än Frida. Han log och slöt ögonen.