Dödligt vatten

Kapitel 13

John och Oskar vaknade tidigt följande morgon. Oskar gick efter morgonmål åt dem båda medan John meddelade både JP och Jan att han hade hög feber. Nästan genast fick han svar från båda två att det var lugnt och att de önskade honom en snabb tillfriskning. Sedan ringde John till Tom och bad honom att hämta en kniv och en harpun från förrådet. När de avslutade samtalet kom Oskar tillbaka och de åt morgonmål medan de gick igenom planen en gång till. Tomas och flickorna skulle bli hämtade med taxi. På den sida av bilvägen som högkvarteret låg gick det ständigt en person som höll vakt. Oskar skulle distrahera honom eller henne medan John smög förbi över vägen till skogen. Där skulle han gömma sig tills taxin kom. Och när den kom skulle Oskar komma tillbaka och distrahera vakten, Tomas, flickorna och chauffören medan John smög in i baggageutrymmet. Och om Amos attackerade taxin, vilket John räknade med, skulle han hoppa ut och få sin hämnd.

När klockan var kvart före elva gick John och Oskar ut ur rummet, ner för trappan och ut ur byggnaden. Vid ytterdörren kom Tom fram till dem och räckte över en kniv och en harpun med tre extra spjut till John.

"Var försiktig", sa han och gick in.

Oskar gick åt höger längs med en stig mot en man som vaktade bilvägen medan John fortsatte rakt framåt upp för backen. Han såg sig hela tiden omkring för att försäkra sig om att ingen tittade åt hans håll. Han tittade åt höger och såg att Oskar var framme vid vakten.

"Hej", sa Oskar till mannen.

Mannen vände sig om. Det var Zacharias Salminen. Han hade varit med både på haj- och delfinuppdraget. Under delfinuppdraget hade han blivit svårt skadad och hemskickad, och Oskar hade inte sett honom sedan dess.

"Ah, hej, Oskar!", sa Zacharias glatt. "Hur är det med dig?".

"Helt okej", svarade Oskar. "Själv då?".

"Bra tack". "Fast lite varmare skulle det gärna få vara så skulle det vara mera behagligt att stå här på vakt". Han skrattade.

"Ja, jag är glad över att inte ha vakttjänst".

"Fast inte är det säkert så roligt att måsta simma i havet och riskera livet?".

Oskar ryckte på axlarna. "Vi har våtdräkter och MDF upptäckte oss inte igår i alla fall". "Värre är det för de som beslagtar MDF:s spaningsbåtar". "Men säkraste uppgiften har nog de som jobbar i laboratoriet".

Zacharias skrattade. "Ja". Han vände sig mot högkvarterets huvudbyggnad. "Men en intressant vecka har det varit". "John kom tillbaka och Amos visade sig höra till MDF". "Verkligen tråkigt det där som hände med Frida".

Oskar nickade.

"Hur mår hon?", frågade Zacharias.

"Hon åkte i förrgår hem till sin familj", svarade Oskar. "Hon kommer tillbaka om några dagar eller veckor". "Men hon ville bort härifrån ett tag".

"Jag förstår". "Åkte hon ensam eller åkte John med henne?".

Oskar skakade på huvudet. "John är kvar här".

"Okej", sa Zacharias. "Jag har inte sett så mycket av honom sedan han kom tillbaka". "Inte alls de senaste två dagarna". "Därför undrade jag".

"Nå, han har mycket att tänka på", sa Oskar.

John hade gått över vägen då Zacharias hade vänt blicken mot högkvarteret och var nu gömd bakom två träd. Han stod tyst och stilla, och lyssnade på Oskar och Zacharias medan han höll utkik efter taxin. Efter en stunds väntan kunde John se Tomas, Eden, Rebecka och Lotta komma upp mot vägen med sina väskor. Oskar sa hej då till Zacharias och gick ner mot högkvarteret. Samtidigt som han gick förbi Tomas och flickorna kom taxin fram. Som John hade hoppats och trott så var det en skåpbilstaxi. Så det skulle finnas bra med plats i baggageutrymmet även med flera väskor. Chauffören klev ut ur taxin, öppnade baggagedörrarna och gick fram till Zacharias, Tomas och flickorna. Han började lasta in deras saker. John skrev ett meddelande till Oskar: Kom tillbaka nu. Han tittade upp. Han såg Oskar läsa meddelandet, vända sig om och springa tillbaka upp mot vägen. Chauffören lastade in den sista väskan.

"Hallå!", ropade Oskar och sprang upp till vägen. Alla var vända mot honom. "Jag tror jag tappade mina nycklar här".

John gick ljudlöst fram till baggageutrymmet och klättrade in. Han flyttade på två av väskorna och kröp in bakom dem. Efter en stunds stängdes baggagedörrarna. John hörde de övriga dörrarna öppnas och stängas, och sedan startade taxin. Hans telefon vibrerade. Ett meddelande från Oskar: Det där gick smidigt. Var försiktig.

John lade undan telefonen. Bilen skakade en del och John kom ihåg från de tidigare gångerna han hade åkt bil till eller från högkvarteret att det skulle vara så ett tag. Han satte sig i en position som han snabbt skulle kunna stiga upp medan han lyssnade efter prat från Tomas, flickvännerna eller chauffören. Men ingen sa någonting. Efter en längre tid skakade bilen mindre. John hade ingen aning om vad som hände utanför, men på basis av att inga andra bilar hördes så var de fortfarande i närheten av skog. Kanske Tomas eller någon av flickvännerna bodde i närheten av skog. Eller så hade de helt enkelt inte hunnit så långt som John trodde. Han tittade inte på klockan en enda gång så han hade ingen aning om hur länge de hade kört. För ett kort ögonblick undrade han om det verkligen hade varit smart att smyga med i bilen, men han viftade snabbt bort den tanken. Han ville ha ihjäl Amos till vilket pris som helst. Det kunde vara värre än det var nu.

"Då stannar vi här", hördes chaufförens röst.

John kände bilen sakta ner och sedan stanna helt. Dörrarna öppnades. John hörde skrik och ljudet av harpuner som avfyrades. Skriket dog bort.

"Så där går det när man förråder mig".

Det var Amos. Nu är det dags. John kröp snabbt mot baggagedörrarna. Men när han tog tag i handtaget hörde han dörrarna stängas igen. Och taxin startade.

"Kör till laboratoriet", sa Amos. "Vi gör oss av med kropparna där".

"Uppfattat", sa chauffören.

John svor tyst för sig själv. Hans hämnd måste ännu vänta. Han kröp tyst så långt bak i baggageutrymmet som han kunde, och blev tyst och stilla medan bilen fortsatte köra.